Bensylpenicillin viatris

Doseringen ska avpassas efter patientens njurfunktion och ålder.

Vuxna och barn över 12 år:

Intramuskulärt: 1 g 4-6 gånger per dygn.

Intravenöst: 3-12 g per dygn.

Vid behov ökas dygnsdosen till maximalt 30 g.

Barn 1-12 år:

150 mg per kg kroppsvikt och dygn.

Barn 1 månad-1 år:

100 mg per kg kroppsvikt och dygn.

Nyfödda och prematurer:

30 mg per kg kroppsvikt och dygn. Dygnsdosen fördelas på 3-4 intravenösa injektioner eller intermittenta infusioner. Alternativt kan preparatet ges som intramuskulär injektion eller som kontinuerlig intravenös infusion varvid infusionspump bör användas. Till prematurer och barn yngre än en vecka fördelas dygnsdosen på två injektioner beroende på den förlängda halveringstiden hos dessa patienter.

Vid endokardit bör bensylpenicillin kombineras med en aminoglykosid.

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen. Överkänslighet mot penicillin.

Samhällsförvärvad pneumoni. Hud- och mjukdelsinfektioner (inklusive gasgangrän och infekterade djurbett). Akut meningit. Allvarliga infektioner orsakade av pneumokocker, streptokocker, meningokocker eller gonokocker. Endokardit. Neuroborrelios. Lues.

Allvarliga kutana biverkningar (SCAR) såsom Stevens-Johnsons syndrom (SJS), toxisk epidermal nekrolys (TEN), läkemedelsreaktion med eosinofili och systemiska symtom (DRESS) samt akut generaliserad exantematös pustulos (AGEP), har rapporterats i samband med behandling med betalaktamantibiotika (inklusive penicilliner).

Bensylpenicillin är kontraindicerat hos patienter som är överkänsliga mot penicilliner. Patienter med tidigare känd överkänslighet mot cefalosporiner, penicilliner eller andra betalaktamantibiotika kan också vara överkänsliga mot bensylpenicillin (se avsnitt Kontraindikationer). Bensylpenicillin ska användas med försiktighet hos patienter med tidigare kända icke-allvarliga överkänslighetsreaktioner mot några andra betalaktamantibiotika (t.ex. cefalosporiner eller karbapenemer) och inte alls hos patienter med tidigare kända allvarliga överkänslighetsreaktioner. Om en allvarlig allergisk reaktion eller SCAR inträffar under behandling med bensylpenicillinbehandling ska läkemedlet sättas ut och lämpliga åtgärder vidtas.

Korsallergi mellan penicilliner och cefalosporiner förekommer.

Vid nedsatt njurfunktion och vid hjärtinsufficiens bör försiktighet iakttas på grund av risken för hypernatremi.

Diarré/pseudomembranös kolit orsakad av Clostridioides difficile förekommer. Patienter med diarré ska därför följas noggrant.

Vid behandling av patienter över 60 år, nyfödda och personer med nedsatt njurfunktion bör observeras att cerebral påverkan med kramper kan uppträda, i synnerhet vid nedsatt njurfunktion och vid dygnsdoser över 18 g hos vuxna. Sänkning av penicillindosen och behandling med antikonvulsiva medel minskar krampbenägenheten.

Bensylpenicillin Viatris 1 g innehåller 64 mg natrium per injektionsflaska, motsvarande 3,2 % av WHOs högsta rekommenderat dagligt intag (2 gram natrium för vuxna).

Bensylpenicillin Viatris 3 g innehåller 193 mg natrium per injektionsflaska, motsvarande 9,7 % av WHOs högsta rekommenderat dagligt intag (2 gram natrium för vuxna).

Den maximala dagliga dosen av Bensylpenicillin Viatris 1 g och 3 g motsvarar 97 % av WHOs högsta rekommenderat dagligt intag av natrium.

Bensylpenicillin Viatris 1 g och 3 g anses vara högt i natrium. Detta bör särskilt beaktas för personer som ordinerats saltfattig kost.

Vanligast är hudutslag, som förekommer hos cirka 2% av behandlade patienter och lokala reaktioner vid infusionsstället.

Beräknade biverkningsfrekvenser rangordnas enligt följande: Vanliga (>1/100, <1/10); mindre vanliga (>1/1000, <1/100); sällsynta (>1/10 000, <1/1000); mycket sällsynta (<1/10 000); ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Mindre vanliga Eosinofili Sällsynta Hemolytisk anemi, leukopeni, agranulocytos.

Ingen känd frekvens Neutropeni, trombocytopeni

Sällsynta Anafylaktiska reaktioner Ingen känd frekvens Jarisch-Herxheimers reaktion, angioödem

Ingen känd frekvens Metabolisk encefalopati

Vanliga Tromboflebiter

Sällsynta Diarré orsakad av Clostridioides difficile

Vanliga Exantem Mindre vanliga Urtikaria Mycket sällsynta Allvarliga hudreaktioner Ingen känd frekvens Akut generaliserad exantematös pustulos (AGEP), pruritus, makulopapulära

utslag, morbilliforma utslag, erytem

Beskrivning av utvalda biverkningar

Allvarliga kutana biverkningar, SCAR (Stevens-Johnsons syndrom, toxisk epidermal nekrolys, läkemedelsreaktion med eosinofili och systemiska symtom, akut generaliserad exantematös pustulos), har rapporterats med betalaktamantibiotika, inklusive penicilliner (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Vid hög penicillinkoncentration i infusionslösningar kan risk för tromboflebit föreligga. Enstaka fall av njurpåverkan har rapporterats.

Svampöverväxt i munhåla och underliv kan förekomma.

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via Läkemedelsverket Box 26 751 03 Uppsala Webbplats: www.lakemedelsverket.se

Farmakoterapeutisk grupp: Penicillinaskänsligt penicillin, ATC-kod: J01CE01.

Bensylpenicillin är ett betalaktamantibiotikum som verkar genom att hämma bakteriernas cellväggssyntes. Effekten är baktericid.

Antibakteriellt spektrum

Resistens förekommer (1-10%) hos pneumokocker, Enterococcus faecalis, gonokocker samt Haemophilus influenzae.

Resistens är vanlig (>10%) hos Enterococcus faecium.

Resistensmekanismer

Resistens kan uppstå på grund av bakteriell syntes av ett stort antal betalaktamaser som hydrolyserar penicillinet. Flera av dessa kan hämmas med klavulansyra. Dessutom kan resistens uppstå på grund av produktion av förändrade penicillinbindande proteiner (PBP). Resistensen är ofta plasmidmedierad. Korsresistens förekommer inom betalaktamgruppen (penicilliner och cefalosporiner).

Resistensutveckling

Penicillinresistenta pneumokocker är resistenta mot bensylpenicillin. Dessa stammar är ovanliga i Sverige men vanliga i vissa delar av Europa.

Resistenssituationen varierar geografiskt och information om de lokala resistensförhållandena bör inhämtas från lokalt mikrobiologiskt laboratorium.

Brytpunkter för resistensbestämning

Tolkningskriterierna för MIC (minsta hämmade koncentration) vid resistensbestämning har fastställts av europeiska kommittén för resistensbestämning (EUCAST) för bensylpencillin och listas här:

Pulver till injektions/infusionsvätska, lösning

Följande kombination med bensylpenicillin kan kräva dosanpassning:

metotrexat.

Ett allvarligt fall med svår toxisk reaktion på metotrexat har beskrivits där patienten samtidigt behandlades med furosemid och penicillin V, organiska syror som kan hämma den tubulära sekretionen av metotrexat. En misstänkt interaktion finns också beskriven efter kom-binationen metotrexat/mezlocillin samt ett annat fall efter kombinationen metotrexat och amoxicillin.

Probenecid hämmar den renala utsöndringen av bensylpenicillin och högre plasmakoncentrationer kan således upprätthållas under längre tid.

Graviditet:

Inga kända risker vid användning under graviditet.

Amning:

Bensylpenicillin passerar över i modersmjölk, men risk för påverkan på barnet synes osannolik med terapeutiska doser.

Bensylpenicillin Viatris har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.

Toxicitet:

Stora doser tolereras vanligen väl. Vid t ex nedsatt njurfunktion och defekt blodlikvorbarriär har dock parenteral tillförsel av höga doser givit toxiska symtom. Akuta reaktioner beror främst på hypersensibilisering.

Symtom:

Toxiska reaktioner; illamående, kräkningar, diarré, elektrolytrubbningar, medvetandesänkning, muskelfascikulationer, myoklonier, kramper, koma, hemolytiska reaktioner, njursvikt, acidos.

I undantagsfall kan anafylaktisk reaktion inträffa inom 20-40 minuter.

Behandling:

Symtomatisk behandling. I svåra fall hemoperfusion eller hemodialys. Vid anafylaktisk reaktion: Epinefrin (adrenalin) 0,1-0,5 mg långsamt intravenöst, hydrokortison 200 mg intravenöst, eventuellt prometazin 25 mg intravenöst. Vätska. Acidoskorrektion.

Bensylpenicillin är inte syrastabilt och absorberas ofullständigt vid peroral tillförsel. Bensylpenicillin ska därför administreras intramuskulärt eller intravenöst. Efter intravenös injektion av 3 g bensylpenicillinnatrium uppnås en maximal serumkoncentration på 300-400 mikrogram/ml. Efter 4 timmar har serumkoncentrationen sjunkit ner till ca 3 mikrogram/ml.

Den biologiska halveringstiden i serum är 30-50 minuter och proteinbindningsgraden ca 65%. Eliminationen av bensylpenicillin sker huvudsakligen i njurarna via tubulär sekretion och glomerulär filtration. Inom 6 timmar utsöndras ca 70% av tillförd dos i aktiv form via urinen. Bensylpenicillin penetrerar blodlikvorbarriären bättre vid meningit än vid intakta meninger. I genomsnitt uppgår likvorkoncentrationen till 10-30% av koncentrationen i serum.

Det finns inga prekliniska data av relevans för säkerhetsbedömningen utöver vad som redan beaktas i produktresumén.

Bensylpenicillin Viatris pulver till injektions/infusionsvätska, lösning innehåller inga hjälpämnen.

Tillsatser till penicillinlösningar bör inte göras med substanser för vilka kompatibilitetsunder- sökningar saknas.

3 år.

Injektionslösningarna ska användas omedelbart efter beredning. Lösningar avsedda för infusion ska tillsättas infusionsvätska omedelbart. Beredd lösning av bensylpenicillin är hållbar i elektrolytlösningar i högst 12 timmar. Lösningar med lägre koncentration än 3 g bensylpenicillin per liter har dock kortare hållbarhetstid.

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Injektionsflaskor 5 x 1 g, 10 x 1 g, 5 x 3 g och 10 x 3 g.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

1 g Bensylpenicillin Viatris innehåller 2,8 mmol Na⁺, vilket motsvarar ca 18 ml isoton natriumkloridlösning.

Den osmolalitet som lösningen får beror på vilken mängd Bensylpenicillin Viatris som används samt vilken vätska som används vid spädningen. Beroende på den mängd Bensylpenicillin Viatris som skall administreras rekommenderas vatten för injektionsvätskor eller natriumkloridlösning vid spädningen (se nedanstående tabell).

Typ av lösning beredningsanvisning

Lösning för 1 g löses i 4-6 ml vatten för injektionsvätskor intramuskulär injektion Lösning för 1 g löses i 10 ml vatten för injektionsvätskor, intravenös injektion 3 g löses i 20-40 ml vatten för injektionsvätskor,

Lösningen injiceras långsamt (under minst 3-5 minuter)

Lösning för 1-3 g löses i 100 ml vatten för injektionsvätskor eller intermittent infusion isoton natriumkloridlösning med hjälp av en överföringskanyl.

Den erhållna lösningen ansluts lämpligen till en flervägskran.

Lösningen infunderas i jämn takt under 20-30 minuter.

Mini-Set: Lösningen bereds i Minibag plastbehållare med hjälp av överföringsadapter.

Lösning för 1-6 g löses i 20-50 ml vatten för injektionsvätskor kontinuerlig infusion

Den erhållna lösningen blandas med lämplig infusionslösning:

Isoton natriumkloridlösning, Ringer-acetat, glukoslösning 50

mg/ml, glukoslösning med natrium och kalium, Rehydrex med glukos.

Bensylpenicillin Viatris 1 g respektive 3 g pulver till injektions/infusionsvätska, lösning

Bensylpenicillinnatrium 1 g (1,67 milj IE) respektive 3 g (5 milj IE)

Viatris AB Box 23033 104 35 Stockholm

3521

Datum för det första godkännandet: 1949-05-18
Datum för den senaste förnyelsen: 2007-01-01

2025-06-23