Bopediat

Den rekommenderade dagliga dosen av furosemid är 1-2 mg/kg kroppsvikt, i en dos eller två delade doser.

Dosen bör justeras efter sjukdomens indikation och svårighetsgrad.

Det finns andra läkemedelsformer för administrering till patienter som inte kan ta den relevanta dosen med ett lämpligt antal munsönderfallande tabletter.

Missad dos

Om patienten glömmer att ta en dos ska den utelämnas och nästa dos tas som vanligt.

Oral användning.

Tabletten ska läggas på tungan eller mellan kinden och tänderna för alla åldrar och tillåtas att lösas upp. Vatten kan intas efter att den munsönderfallande tabletten är helt upplöst. Hos nyfödda kan tabletten alternativt läggas inuti kinden i stället för på tungan. Detta kan dock öka tiden den tar att lösa upp sig.

Alternativt kan Bopediat lösas upp i kranvatten. Efter upplösning kan den administreras oralt via en doseringsspruta. Den nödvändiga mängden vatten är 1 ml för varje dos på 2 tabletter eller del därav

(t.ex. 1 ml för 2 tabletter, 2 ml för 2,5 tabletter, 3 tabletter eller 4 tabletter). Sterilt vatten ska användas för barn yngre än 6 månader. Efter att Bopediat tillförts ska samma mängd vatten som användes för att bereda dosen dras upp i sprutan och tillföras patienten. Detta säkerställer att hela dosen ges.

Bopediat munsönderfallande tabletter är utformade med en funktionell brytskåra. För att säkerställa korrekt administrering av en halv dos ska tabletten hållas stadigt och brytas längs med mittskåran, vilket ger två lika stora halvor.

Detta läkemedel kan administreras med eller utan mat.

För vissa patienter kan en enteral matningssond behövas för administreringen om de inte kan ta läkemedlet oralt.

Anvisningar om beredning av läkemedlet före administrering via en enteral matningssond finns i avsnitt Särskilda anvisningar för destruktion och övrig hantering.

• Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

• Anuri eller akut njursvikt med anuri som inte svarar på furosemid.

• Hepatisk encefalopati.

• Urinvägsobstruktion.

• Hypovolemi.

• Dehydrering.

• Svår hypokalemi.

• Svår hyponatremi.

• Progressiv hepatit och allvarlig hepatocellulär insufficiens hos patienter som genomgår hemodialys och hos patienter med svår njursvikt (kreatininclearance mindre än 30 ml/min) på grund av risken för ackumulering av furosemid, som i detta fall främst utsöndras via gallan.

Bopediat är avsett för barn från födseln till under 18 års ålder för behandling av ödem som orsakas av hjärt- eller njursjukdom, ödem som orsakas av leversjukdom och högt blodtryck hos patienter med kronisk njursjukdom.

Serumnatrium

Natriumhalten i serum bör kontrolleras innan behandlingen inleds och därefter med jämna mellanrum. Alla diuretika kan orsaka hyponatremi, vilket kan leda till neurologiska symtom såsom förvirring och krampanfall, ökad fallrisk, förvärrad hjärtsvikt samt hypotoni och cirkulationskollaps (se avsnitt Biverkningar).

En minskning av serumnatrium kan inledningsvis vara asymtomatisk, varför regelbunden kontroll är avgörande, särskilt för de populationer som är i riskzonen.

Serumkalium

Kaliumbrist med hypokalemi är en stor risk förknippad med loopdiuretika (se avsnitt Biverkningar). Hypokalemi (< 3,5 mmol/l) bör förebyggas i riskpopulationer, dvs. undernärda patienter och/eller patienter som får behandling med flera läkemedel, patienter med cirros med ödem och ascites, med kranskärlssjukdom eller med hjärtsvikt. Hypokalemi ökar digitalisläkemedels kardiotoxicitet och risken för arytmi. Hos patienter med förlängt QT-intervall (medfött eller läkemedelsinducerat) bidrar hypokalemi till allvarliga arytmier, särskilt torsade de pointes, som kan vara potentiellt dödliga, särskilt hos patienter med bradykardi. I samtliga fall bör kaliumnivåer i plasma kontrolleras oftare. Den första analysen av kalium i plasma bör utföras under veckan efter behandlingsstart.

Blodsocker

Den hyperglykemiska effekten av furosemid är måttlig (se avsnitt Biverkningar). Förstärkt blodglukosmätning bör sättas in hos patienter med diabetes och prediabetes.

Serumurinsyra

Den brist på vätska och natrium som furosemid orsakar leder till minskad urinutsöndring av urinsyra. Hos patienter med hyperurikemi kan incidensen av giktanfall öka. Försiktighet bör därför iakttas hos patienter med gikt.

Serumkreatinin

Furosemid kan orsaka en övergående kreatininförhöjning (se avsnitt Biverkningar). Regelbunden övervakning av serumkreatinin rekommenderas i allmänhet under behandling med furosemid.

Noggrann övervakning krävs av patienter som löper risk för allvarlig vätske- och elektrolytrubbning (kräkningar, diarré, kraftig perspiration osv.). Dehydrering, hypovolemi och rubbningar i syra- basbalansen kräver korrigerande behandling och kan kräva att behandlingen tillfälligt sätts ut.

Allvarliga hudbiverkningar (SCAR) inklusive Stevens-Johnsons syndrom (SJS), toxisk epidermal nekrolys (TEN), läkemedelsreaktion med eosinofili och systemiska symtom (DRESS) samt akut generaliserad exantematös pustulos (AGEP), som kan vara livshotande eller dödliga, har rapporterats i samband med behandling med furosemid (se avsnitt Biverkningar). I samband förskrivning av läkemedlet bör varnas för tecken och symtom samt noga kontrolleras för hudbiverkningar.

Om tecken och symtom som tyder på sådana reaktioner uppkommer ska furosemid omedelbart sättas ut och en alternativ behandling övervägas (i enlighet med vad som är lämpligt). Hos barn kan det första tecknet på hudutslag felaktigt uppfattas som en infektion och läkaren bör därför beakta att detta kan vara en reaktion mot furosemid hos barn som utvecklar symtom på hudutslag och feber under behandling med furosemid.

Fotosensitivitetsreaktioner har rapporterats hos patienter som använder furosemid (se avsnitt Biverkningar).

Om en fotosensitivitetsreaktion inträffar under behandling ska behandlingen avbrytas. Om läkemedlet måste administreras på nytt bör patienten rådas att skydda hudområden som är exponerade för solen och artificiell UVA-strålning.

Förvärring eller aktivering av systemisk lupus erythematosus (se avsnitt Biverkningar).

Om systemisk lupus erythematosus aktiveras eller förvärras ska behandlingen med furosemid avbrytas.

Patienter med hepatocellulär insufficiens ska behandlas med försiktighet och under strikt övervakning av vätske- och elektrolytbalansen på grund av risken för hepatisk encefalopati (se avsnitt Biverkningar). Om detta uppkommer ska behandlingen omedelbart avbrytas.

Hos patienter med partiell urinvägsobstruktion kan användning av furosemid leda till urinretention (se avsnitt Biverkningar). Urinproduktionen bör därför kontrolleras noga, särskilt i början av behandlingen med furosemid.

Behandling med furosemid kan kräva dosjustering eller utsättning baserat på klinisk bedömning av patienter med:

• Hypotoni, särskilt hos patienter med risk för cerebral ischemi eller kranskärlsischemi, eller andra typer av cirkulationsinsufficiens.

• Symtomatisk hypotoni med yrsel, svimning eller medvetandeförlust som följd kan uppkomma hos vissa patienter som behandlas med furosemid, särskilt hos patienter som tar andra läkemedel som kan orsaka hypotoni (se avsnitt Interaktioner), och hos patienter med andra medicinska problem som medför risk för hypotoni.

• Hepatorenalt syndrom (njursvikt på grund av allvarlig leverskada).

• Hypoproteinemi, särskilt hos patienter med nefrotiskt syndrom: möjlig minskning av furosemids diuretiska effekt och potentiering av biverkningarna, särskilt ototoxicitet.

• Kolelitiasis hos för tidigt födda spädbarn som får total parenteral nutrition samtidigt med furosemid.

• Sekundär hyperparatyreoidism och skelettsjukdom hos spädbarn som genomgår långvarig behandling med furosemid.

Nyfödda och prematura spädbarn

Hos nyfödda och prematura spädbarn finns det en risk för nefrokalcinos och/eller intrarenal litiasis vid långvarig användning av höga doser av furosemid. Ultraljudsundersökning av njurarna rekommenderas därför.

Furosemid stimulerar prostaglandin E2-syntesen, som är en kraftfull dilator av öppetstående ductus arteriosus, och administrering av furosemid till för tidigt födda spädbarn bör noga vägas mot risken för att påskynda en symtomatiskt öppetstående ductus arteriosus.

Natrium

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per tablett, d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”.

Sulfiter

Kan i sällsynta fall ge allvarliga överkänslighetsreaktioner och kramp i luftrören.

.

De vanligaste biverkningarna är elektrolytrubbning (≥ 1/10), dehydrering (≥ 1/10), hypovolemi (≥ 1/10), ökning av serumkreatinin (≥ 1/10), ökning av triglycerider (≥ 1/10) och ortostatisk hypotoni (≥ 1/10).

I följande tabell förtecknas biverkningarna på baserat på data från litteraturen om kliniska studier där furosemid administrerades till totalt 1387 patienter, alla doser och indikationer kombinerade.

Biverkningarna förtecknas i tabell 1 nedan enligt MedDRA-systemets klassificering av organsystem och frekvens, med hjälp av följande konvention: mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000, < 1/1 000), mycket sällsynta (< 1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data). Inom varje frekvensgrupp redovisas biverkningar efter fallande allvarlighetsgrad.

*De biverkningar som är markerade med en asterisk beskrivs närmare nedan.

Metabolism och nutrition

Förhöjda blodsockernivåer observeras ibland, vanligtvis under korta behandlingskurer med hög dos. Minskad kolhydrattolerans har rapporterats.

Hos diabetespatienter har fall av okontrollerbara blodsockernivåer observerats.

Följande läkemedelsinducerade biverkningar kan observeras och motiverar utsättning av behandlingen eller dosminskning: elektrolytrubbning, hypokalemi, hyponatremi, dehydrering, hypovolemi tillsammans med ortostatisk hypotoni och metabol alkalos.

Elektrolytrubbning främjas av följande: en alltför strikt natriumfattig kost och vissa sjukdomar (t.ex. cirros, hjärtsvikt), kombination med andra läkemedel (se avsnitt Interaktioner) och gastrointestinala sjukdomar och näringsrubbningar, som kan förvärra hypokalemi i synnerhet.

Hypokalemi kan, men behöver inte, vara förknippat med metabol alkalos. Detta tenderar att uppkomma oftare vid höga doser eller hos undernärda patienter med cirros eller patienter med hjärtsvikt (se avsnitt Varningar och försiktighet). Hypokalemi kan vara särskilt allvarligt hos patienter med hjärtsvikt och kan också orsaka allvarliga arytmier, särskilt torsade de pointes, som kan vara potentiellt dödliga, framför allt när läkemedlet ges i kombination med antiarytmika som kinidin.

Pseudo-Bartters syndrom, som inkluderar hypokalemi, hypokloremi, alkalos och hyperaldosteronism, kan uppkomma vid felaktig användning och/eller långvarig användning av läkemedlet.

Behandling med furosemid kan orsaka en övergående ökning av serumkreatinin, urea i blod samt kolesterol och triglycerider. En lätt ökning av urinsyranivåerna i blodet (cirka 10 till 30 mg/l) kan uppkomma under behandling och utlösa giktanfall.

Öron och balansorgan

Hörselstörningar och sällsynta fall av tinnitus, i allmänhet övergående, kan förekomma, särskilt hos patienter med nedsatt njurfunktion och hypoproteinemi (nefrotiskt syndrom) (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Fall av dövhet som i sällsynta fall kan vara irreversibel har rapporterats efter oral eller intravenös administrering av läkemedlet. Hörselstörningar har rapporterats vid samtidig administrering med aminoglykosidantibiotika.

Blodkärl

Hypovolemi och dehydrering kan leda till hemokoncentration med risk för trombos, särskilt hos äldre patienter.

Lever och gallvägar

Hos patienter med hepatocellulär insufficiens kan hepatisk encefalopati uppkomma (se avsnitten Kontraindikationer och Varningar och försiktighet).

Muskuloskeletala systemet och bindväv

Fall av rabdomyolys har rapporterats, vanligtvis i samband med svår hypokalemi.

Njurar och urinvägar

Ökad diures kan orsaka eller förvärra urinretention hos patienter med obstruktion och/eller kompression av urinvägarna.

Fall av nefrokalcinos och/eller urinvägssten i samband med hyperkalciuri har observerats hos mycket prematura spädbarn som behandlats med högdosinjektioner av furosemid.

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt kontrollera läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via det nationella rapporteringssystemet listat i

Farmakoterapeutisk grupp: diuretika, sulfonamider, ATC-kod: C03CA01

Saluretisk aktivitet

Vid vanliga terapeutiska doser verkar furosemid främst på den uppåtgående delen av Henles slynga, där den hämmar reabsorptionen av klorid och därefter av natrium. Den har en sekundär effekt på proximala tubuli och utspädningssegmentet. Furosemid ökar njurens blodflöde till njurbarken. Denna egenskap är av särskild betydelse när furosemid används i kombination med betablockerare, som kan ha motsatt verkan. Furosemid påverkar inte den glomerulära filtreringen (även om ökad glomerulär filtrering har observerats under vissa förhållanden). Den saluretiska aktiviteten ökar dosberoendet och kvarstår hos patienter med njursvikt.

Blodtryckssänkande effekter och andra effekter

Furosemid har en hemodynamisk effekt kännetecknad av sänkt kapillärtryck i lungorna redan före inledningen av någon diures, och ökar lagringskapaciteten i den venösa kärlbädden, vilket visas genom pletysmografi (dessa egenskaper har särskilt studerats via intravenös administrering). Furosemid verkar på alla former av vätske-/natriumretention med dosberoende respons. Den verkar blodtryckssänkande både som en följd av natriumutarmning och dess hemodynamiska aktivitet.

En randomiserad kontrollstudie på 57 prematura spädbarn (< 2 000 g) med respiratoriskt stressyndrom som behövde respirator efter födseln randomiserades till furosemid (n = 29) (1 mg/kg/dag intravenöst) mot kontroll (n = 27). En spontan ökning av urinproduktionen förekom i kontrollgruppen 48– 72 timmar efter studiens inledning (medelvärde –SD 7,0 ± 3,5 timmar postnatal ålder), tillsammans med minskat genomsnittligt luftvägstryck för respirator. Användningen av furosemid (7,3 ± 3,5 timmar efter födseln) ökade urinproduktionen vid 24–48 och 48–72 timmar efter administreringen, vilket ytterligare minskar det genomsnittliga luftvägstrycket och underlättar

extubering. Ingen signifikant skillnad sågs dock mellan grupperna vad gällde incidens av öppetstående ductus arteriosus, morbiditet till följd av bronkopulmonell dysplasi och dödlighet.

I en systematisk granskning av intravenösa eller enterala loopdiuretika för prematura spädbarn med (eller som utvecklar) kronisk lungsjukdom (CLD) fann man att en enda daglig dos av furosemid oenhetligt förbättrar syresättningen hos prematura spädbarn under 3 veckors ålder som utvecklar CLD. Hos patienter över 3 veckors ålder med CLD förbättras lungfunktionen tillfälligt hos icke-intuberade patienter efter en enda dos av furosemid. Lungfunktion och syresättning förbättrades hos alla patienter efter en veckas behandling med furosemid.

Munsönderfallande tablett

Blekröd, rund, platt tablett med fasad kant märkt med ”F” på ena sidan och en brytskåra på andra sidan med en diameter på 5,7 mm. Tabletten kan delas i lika stora doser.

Inga interaktionsstudier har utförts med Bopediat i den vuxna eller pediatriska populationen.

Hypokalemi är en främjande faktor för arytmier (torsade de pointes i synnerhet) och ökar toxiciteten hos vissa läkemedel, till exempel digoxin. Läkemedel som kan inducera hypokalemi är därför inblandade i ett stort antal interaktioner. Dessa läkemedel omfattar kaliumutarmande diuretika, var för sig eller i kombination, stimulerande laxermedel, glukokortikosteroider, tetrakosaktid och amfotericin B (intravenös användning). Serumkalium bör kontrolleras oftare om furosemid administreras tillsammans med dessa läkemedel.

Hypokalemi förstärker de toxiska effekterna av digitalisglykosider. Hypokalemi bör korrigeras före behandling och klinisk, elektrolytisk och elektrokardiografisk övervakning bör utföras.

Även om lämplig användning av läkemedlet i kombination med dessa läkemedel kan vara till nytta för vissa patienter, kan inte risken för hypokalemi och, särskilt hos patienter med njursvikt och diabetes, hyperkalemi uteslutas. Övervakning av kalium i blodet och, vid behov, övervakning med elektrokardiogram (EKG) krävs. Vid behov kan behandlingen omprövas.

Vissa läkemedel är oftare inblandade i uppkomsten av hyponatremi. Dessa omfattar diuretika, desmopressin, serotoninåterupptagshämmande antidepressiva läkemedel, karbamazepin och oxkarbazepin. Kombinerad användning av dessa läkemedel ökar risken för hyponatremi. Ytterligare övervakning av serumnatrium kan krävas.

Samtidig användning av ototoxiska läkemedel ökar risken för hörsel- och balansskador. Om denna typ av samtidig administrering är nödvändig ska hörselkontrollen förstärkas. De berörda läkemedlen är särskilt glykopeptider såsom vankomycin och teikoplanin, aminoglykosider, platinaföreningar och loopdiuretika.

Vissa läkemedel ökar risken för nefrotoxicitet eller akut njurskada. Dessa omfattar acetylsalicylsyra, aminoglykosider, angiotensinkonverterande enzymhämmare (ACE-hämmare), angiotensin II- receptorblockerare, joderade kontrastmedel, icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) och platinaföreningar. Njurfunktionen ska kontrolleras om dessa läkemedel ges tillsammans med furosemid. Dehydrering och volymförlust ökar risken för akut njurskada. Patientens vätskebalans ska kontrolleras för att säkerställa tillräcklig hydrering.

En förstärkt hypotensiv effekt är möjlig med alla blodtryckssänkande läkemedel. För ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör man överväga att stoppa furosemid före samtidig administrering eller att starta med en lägre dos ACE-hämmare/angiotensin II-receptorblockerare. Hos patienter med kronisk hjärtinsufficiens som behandlas med diuretika bör de initiala doserna av ACE- hämmare vara mycket låga. Andra läkemedel med förhöjd hypotensiv effekt, särskilt ortostatisk hypotension, är alfablockerare, amifostin, baklofen, antidepressiva imipraminläkemedel, neuroleptika och nitratderivat. Blodtrycket ska kontrolleras hos patienter som samtidigt behandlas med läkemedel som kan ha hypotensiv effekt.

Aliskiren

Aliskiren minskar plasmakoncentrationen av oralt administrerat furosemid. En minskning av furosemids effekt kan ses hos patienter som behandlas med både aliskiren och oralt furosemid, och det rekommenderas att man kontrollerar minskningen av den diuretiska effekten och justerar dosen av furosemid i enlighet därmed.

Fenytoin

Den diuretiska effekten kan minska med upp till 50 procent. Högre doser av furosemid kan användas.

Det finns en ökad risk för ventrikulära arytmier med torsadogena läkemedel, särskilt torsade de pointes. Hypokalemi bör korrigeras före behandling och klinisk, elektrolytisk och elektrokardiografisk övervakning bör utföras.

Torsadogena läkemedel omfattar antiarytmika, klass I a (kinidin, hydrokinidin, disopyramid) och antiarytmika, klass III (amiodaron, sotalol, ibutilid, dofetilid), vissa fenotiazin-neuroleptika (klorpromazin, cyamemazin, flufenazin, levomepromazin, pipotiazin), benzamider (amisulprid, sulpirid, sultoprid, tiaprid), butyrofenoner (droperidol, haloperidol, pipamrenon), andra neuroleptika (pimozid, sertindol, flupentixol, zuklopentixol), andra läkemedel: bepridil, cisaprid, difemanil, dolasetron intravenös användning, dronedaron, spiramycin intravenös användning, erytromycin intravenös användning, mizolastin, levofloxacin, halofantrin, lumefantrin, pentamidin, vinkamin intravenös användning, moxifloxacin, mekitazin, metadon, prakaloprid, toremifen, arsenikföreningar, citalopram, escitalopram.

Ciklosporin

Det finns en risk för förhöjda nivåer av serumkreatinin utan förändringar i plasmakoncentrationen av ciklosporin, även utan utarmning av vätska/natrium. Dessutom finns det en risk för hyperurikemi och komplikationer såsom gikt.

Litium

Förhöjt litium i blodet kan förekomma med tecken på överdosering, som när patienterna följer en natriumfattig kost med minskad urinutsöndring av litium. Om samtidig administrering inte kan undvikas krävs noggrann övervakning av litium i blodet och dosjustering.

Metformin Metformin-inducerad laktacidos kan förekomma, till följd av möjlig funktionell njursvikt i samband med diuretika, särskilt loopdiuretika. Metformin ska inte användas om nivåerna av serumkreatinin överstiger de åldersanpassade nivåerna.

Risperidon I placebokontrollerade studier som har utförts med risperidon hos äldre patienter med demens (över 65 års ålder) sågs högre dödlighet hos patienter som behandlades med furosemid plus risperidon. Försiktighet bör iakttas och nytta-riskförhållandet för denna kombination eller samtidig behandling med andra potenta diuretika bör övervägas innan beslut fattas om användning.

Det finns inga eller begränsad mängd data från användningen av furosemid hos gravida kvinnor. Data från djurstudier har visat reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).

Bopediat rekommenderas inte under graviditet eller till fertila kvinnor som inte använder preventivmedel.

Furosemid/metaboliter från furosemid utsöndras i bröstmjölk i sådan mängd att det troligen påverkar det ammade nyfödda barnet/spädbarnet.

Amning ska avbrytas under behandlingen med Bopediat.

Det finns inga data från människor om effekten av furosemid på fertiliteten.

Bopediat har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.

Den kliniska bilden vid akut eller kronisk överdosering beror främst på omfattningen och konsekvenserna av elektrolyt- och vätskeförlust, t.ex. hypovolemi, dehydrering, hemokoncentration, hjärtarytmier till följd av alltför stark diures. Symtomen på dessa störningar omfattar svår hypotoni (som utvecklas till chock), akut njursvikt, trombos, deliriumtillstånd, slapp förlamning, apati och förvirring.

Behandlingen bör därför inriktas på vätskeersättning och korrigering av elektrolytrubbningen. Tillsammans med förebyggande och behandling av allvarliga komplikationer till följd av sådana störningar och av andra effekter på kroppen kan denna korrigerande åtgärd kräva allmän och specifik medicinsk intensivövervakning och terapeutiska åtgärder. Ingen specifik antidot mot furosemid är känd. Om intaget skett i närtid kan man försöka begränsa ytterligare systemisk absorption av den aktiva substansen genom åtgärder såsom magsköljning eller sådana som ska minska absorptionen (t.ex. aktivt kol).

Furosemid absorberas snabbt men ofullständigt från magtarmkanalen. Maximala plasmakoncentrationer nås inom cirka 60 minuter. Absorptionen från magtarmkanalen saktas ner men minskas inte av mat.

Biotillgängligheten för furosemid som oral lösning är 65 procent.

Furosemid är plasmaproteinbundet till 96–98 procent (vid terapeutiska plasmakoncentrationer). Proteinbindningen är nedsatt hos patienter med leversvikt.

Den skenbara distributionsvolymen är cirka 0,150 l/kg.

En liten mängd av absorberat furosemid inaktiveras via glukuronidkonjugering i levern och med största sannolikhet i njurarna.

Elimineringshalveringstiden (t^1/2 beta) är cirka 50 minuter. Plasmaclearance är cirka 2–3 ml/min/kg. Detta är en följd av urinvägs- och gastrointestinal eliminering, delvis via gallvägarna. Furosemid utsöndras snabbt och till övervägande del via urinen, främst som oförändrat läkemedel.

Furosemid passerar placentabarriären.

Furosemid utsöndras i bröstmjölk.

Nedsatt njurfunktion

Biotillgängligheten efter oral administrering är nedsatt. Eliminering via gallvägarna kompenserar för njursvikt och kan uppgå till 86–98 procent av den eliminerade mängden hos anemiska patienter. Dialys har dålig effekt på furosemid.

Pediatrisk population

Baserat på prediktioner från en utvecklad fysiologiskt baserad farmakokinetisk (PBPK-) modell förväntas inga signifikanta skillnader i biotillgängligheten för furosemid mellan vuxna och barn. Prematura nyfödda har en större distributionsvolym och därmed ökad elimineringshalveringstid, som minskar med ökande ålder efter födseln. Elimineringen av furosemid kan skilja sig åt mellan barn och vuxna, särskilt hos nyfödda, på grund av skillnader i både storlek och njurutveckling. I en studie rapporterades halveringstider på 19,9 respektive 7,7 timmar hos prematura respektive fullgångna

spädbarn. Den långa halveringstiden hos nyfödda jämfört med vuxna är en följd av både en omogen njurfunktion och omogen glukuronideringskapacitet.

Djurförsök har visat på en teratogen effekt. I studier av reproduktionstoxicitet hos råttor i fosterstadiet sågs ett minskat antal differentierade glomeruli, skelettavvikelser i skulderbladen, överarmsbenet och revbenen till följd av hypokalemi, liksom hydronefros hos möss och kaniner i fosterstadiet efter högdosadministrering.

Mannitol (E 421) Majsstärkelse Kroskarmellosnatrium (E 468) Povidon (E 1201) Jordgubbssmak (innehåller gummi arabicum (E 414), natrium, furaneol, sulfiter (E 220), ättiksyra (E 260)) Natriumstearylfumarat Röd järnoxid (E 172)

Ej tillämpligt.

12 månader

Förvaras vid högst 25 °C.

Förvaras i originalförpackningen. Ljuskänsligt.

Blisterförpackning av PVC/PVDC/aluminium innehållande 28 munsönderfallande tabletter.

Varje kartong innehåller 28, 56, 84 eller 112 munsönderfallande tabletter.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Bopediat munsönderfallande tabletter löses upp i kranvatten och kan tillföras via en enteral matningssond (nasogastrisk sond) efter upplösning. Sterilt vatten ska användas för administrering till barn under 6 månaders ålder. Matningssondsstudier med alla standardtyper av matningssonder (silikon, polyvinylklorid/PVC, polyuretan/PU) har visat att Bopediat kan tillföras utan blockering i sondstorlekar mellan 4 Fr och 10 Fr vid administrering av en dos på 60 mg.

Det nödvändiga antalet munsönderfallande tabletter ska placeras i en spruta (5, 10 eller 20 ml-spruta beroende på det antal tabletter som ska tillföras), och den nödvändiga mängden vatten ska dras upp i sprutan: 1 ml för varje dos på 2 tabletter eller del därav (t.ex. 1 ml för 2 tabletter, 2 ml för 2,5 tabletter, 3 tabletter eller 4 tabletter). Sprutans ände måste ha stängts ordentligt med ett lock eller hållas stängd med ett finger.

För att lösa upp tabletterna ska sprutan vändas upp och ned med en 180-gradig rörelse genom att vrida handleden under minst 30 sekunder (cirka 40 rörelser). Visuell inspektion krävs för att bekräfta fullständig upplösning. Om så krävs kan antalet rörelser/tiden ökas efter behov för att uppnå fullständig upplösning. Efter att de lösts upp i vatten ger 5 mg-tabletterna en homogen rosa lösning. Den slutliga lösningen ska vara fri från synliga klumpar eller oupplösta fragment.

Efter slutförd upplösning ska luften avlägsnas ur sprutan. Dosen kan sedan ges via matningssonden. Efter att läkemedlet tillförts måste sonden spolas med minst 5 ml vatten för alla sondtyper, förutom för 4 Fr-sonder: i detta fall kan spolvolymen minskas till 3 ml.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

Bopediat 5 mg munsönderfallande tabletter

Varje munsönderfallande tablett innehåller 5 mg furosemid.

Varje munsönderfallande tablett innehåller också sulfiter.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Proveca Pharma Limited 2 Dublin Landings North Wall Quay Dublin 1 Irland

EU/1/26/2027/001 EU/1/26/2027/002 EU/1/26/2027/003 EU/1/26/2027/004

Datum för första godkännandet:

Ytterligare information om detta läkemedel finns på Europeiska läkemedelsmyndighetens webbplats