Lenvatinib stada
Cytostatiska/cytotoxiska medel, proteinkinashämmare
Aktiva substanser Lenvatinib, Lenvatinibmesilat
Alla avsnitt är dolda. Välj avsnitt att visa under Anpassa.
Dosering
Behandling bör initieras och övervakas av hälso- och sjukvårdspersonal med erfarenhet av behandling med cancerläkemedel.
Optimal medicinsk behandling av illamående, kräkningar och diarré bör påbörjas före eventuellt behandlingsuppehåll eller dosreduktion av lenvatinib. Gastrointestinal toxicitet bör behandlas aktivt för att minska risken för utveckling av nedsatt njurfunktion eller njursvikt (se avsnitt Varningar och försiktighet).
Dosering
Om en patient missar en dos och den inte kan tas inom 12 timmar, så ska den dosen hoppas över och nästa dos tas vid den vanliga tidpunkten för administrering.
Behandlingen bör fortsätta så länge klinisk nytta observeras eller tills oacceptabel toxicitet uppstår.
När Lenvatinib Stada används i kombination med pembrolizumab vid RCC, bör behandling med lenvatinib fortsätta tills sjukdomsprogression eller intolerabel toxicitet inträffar. Pembrolizumab- behandlingen ska fortsätta tills sjukdomsprogression eller intolerabel toxicitet inträffar eller tills den maximala behandlingstiden enligt vad som anges för pembrolizumab uppnås.
Differentierad sköldkörtelcancer (dtc)
Rekommenderad daglig dos av lenvatinib är 24 mg (två 10 mg kapslar och en 4 mg kapsel) en gång dagligen. Den dagliga dosen ska justeras efter behov enligt dos-/och biverkningshanteringsplanen.
Dosjustering och utsättning vid dtc
Hanteringen av vissa biverkningar kan kräva behandlingsuppehåll, dosjustering eller utsättning av lenvatinibbehandling (se avsnitt Varningar och försiktighet). Lindriga till måttliga biverkningar (t.ex. grad 1 eller 2) motiverar i allmänhet inte behandlingsuppehåll med lenvatinib, såvida de inte är oacceptabla för patienten trots optimal hantering.
Svåra (t.ex. grad 3) eller oacceptabla biverkningar kräver behandlingsuppehåll med lenvatinib tills biverkningen förbättras till grad 0 till 1 eller som före behandling.
För biverkningar relaterade till lenvatinib (se tabell 5) bör behandlingen återupptas med reducerad lenvatinibdos enligt förslag i tabell 1, när biverkningen försvinner/förbättras till grad 0 till 1 eller som före behandling.
| Tabell 1 Dosjusteringar av rekommenderad daglig dos av lenvatinib hos DTC-patientera | ||
| Dosnivå | Daglig dos | Antal kapslar |
| Rekommenderad daglig dos | 24 mg oralt en gång dagligen | Två 10 mg-kapslar plus en 4 mg-kapsel |
| Första dosreduktion | 20 mg oralt en gång dagligen | Två 10 mg-kapslar |
| Andra dosreduktion | 14 mg oralt en gång dagligen | En 10 mg-kapsel plus en 4 mg-kapsel |
| Tredje dosreduktion | 10 mg oralt en gång dagligena | En 10 mg-kapsel |
| Livshotande biverkningar (grad 4): sätt ut behandlingenb | ||
| a Ytterligare dosreduktioner bör övervägas på individuell patientbasis, eftersom det finns begränsade data på doser under 10 mg. b. Behandlingen ska sättas ut vid livshotande biverkningar (t.ex. grad 4) med undantag för avvikande | ||
Internal
laboratorievärden som bedöms vara icke-livshotande och ska i så fall hanteras som svåra biverkningar (t.ex. grad 3).
Graderingarna baseras på Common Terminology Criteria for Adverse Events (CTCAE) från National Cancer Institute (NCI).
Levercellskarcinom (hcc)
Rekommenderad daglig dos av lenvatinib är 8 mg (två 4 mg kapslar) en gång dagligen för patienter med kroppsvikt <60 kg och 12 mg (tre 4 mg kapslar) en gång dagligen för patienter med kroppsvikt ≥60 kg. Dosjusteringarna baseras enbart på observerade biverkningar och inte på förändringar i kroppsvikt under behandlingen. Den dagliga dosen ska modifieras vid behov enligt dos- /biverkningshanteringsplanen.
Dosjusteringar och utsättning vid hcc
För att hantera vissa biverkningar kan lenvatinibbehandlingen behöva avbrytas, justeras eller sättas ut. Vid lindriga till måttliga biverkningar (t.ex. grad 1 eller 2) behöver lenvatinibbehandlingen normalt inte avbrytas såvida inte biverkningarna är intolerabla för patienten trots optimal hantering. För biverkningar relaterade till lenvatinib, se tabell 5. Mer information om kontroller, dosjustering och utsättning finns i tabell 2.
| Tabell 2 Dosjusteringar av rekommenderad daglig dos av lenvatinib hos HCC-patienter | |||
| Startdos | Kroppsvikt ≥60 kg 12 mg (tre 4 mg-kapslar oralt en gång dagligen) | Kroppsvikt <60 kg 8 mg (två 4 mg- kapslar oralt en gång dagligen) | |
| Ihållande och intolerabla biverkningar av grad 2 eller 3a | |||
| Biverkning | Ändring | Justerad dosb (kroppsvikt ≥60 kg) | Justerad dosb (kroppsvikt <60 kg) |
| Första förekomstenc | Avbryt tills återgång skett till grad 0–1 eller tillståndet före behandlingsstartd | 8 mg (två 4 mg-kapslar) oralt en gång dagligen | 4 mg (en 4 mg-kapsel) oralt en gång dagligen |
| Andra förekomsten (samma reaktion eller ny reaktion) | Avbryt tills återgång skett till grad 0–1 eller tillståndet före behandlingsstartd | 4 mg (en 4 mg-kapsel) oralt en gång dagligen | 4 mg (en 4 mg-kapsel) oralt varannan dag |
| Tredje förekomsten (samma reaktion eller ny reaktion) | Avbryt tills återgång skett till grad 0–1 eller tillståndet före behandlingsstartd | 4 mg (en 4 mg-kapsel) oralt varannan dag | Sätt ut behandlingen |
| Livshotande biverkningar (grad 4): sätt ut behandlingene | |||
| a Sätt in läkemedelsbehandling för illamående, kräkningar eller diarré före behandlingsuppehåll eller dosreduktion. b Reducera dosen gradvis utifrån tidigare dosnivå (12 mg, 8 mg, 4 mg eller 4 mg varannan dag). c Hematologisk toxicitet eller proteinuri: ingen dosjustering krävs vid första förekomsten. d För hematologisk toxicitet kan doseringen återupptas efter återgång till grad 2. För proteinuri kan doseringen återupptas efter återgång till mindre än 2 g/24 timmar. e Gäller ej för avvikande laboratorievärden som inte bedöms vara livshotande. Dessa behandlas som grad 3. Graderingarna baseras på Common Terminology Criteria for Adverse Events (CTCAE) från National Cancer Institute (NCI). | |||
Internal
Endometriecancer (ec)
Den rekommenderade dosen av lenvatinib är 20 mg oralt en gång dagligen, i kombination med pembrolizumab 200 mg var tredje vecka eller 400 mg var sjätte vecka, administrerat som en intravenös infusion under 30 minuter, tills intolerabel biverkan eller sjukdomsprogression inträffar (se avsnitt Farmakodynamik).
Se produktresumén till pembrolizumab för ytterligare doseringsinformation.
Dosjusteringar och utsättning vid ec
För biverkningar relaterade till lenvatinib, se tabell 5. Vid behandling med lenvatinib i kombination med pembrolizumab ska uppehåll, dosreduktion eller utsättning av lenvatinib göras vid behov enligt rekommendation i tabell 3. Uppehåll eller utsättning av pembrolizumab ska göras i enlighet med instruktionerna i produktresumén för pembrolizumab. Inga dosreduktioner rekommenderas för pembrolizumab.
| Tabell 3 Dosjusteringar av rekommenderad daglig dos av lenvatinib hos EC-patientera | ||
| Startdos i kombination med pembrolizumab | 20 mg (två 10 mg-kapslar) oralt en gång dagligen | |
| Ihållande och intolerabla biverkningar av grad 2 eller 3 | ||
| Biverkning | Ändring | Justerad dos |
| Första förekomsten | Avbryt tills återgång skett till grad 0–1 eller tillståndet före behandlingsstart | 14 mg (en 10 mg-kapsel + en 4 mg-kapsel) oralt en gång dagligen |
| Andra förekomsten (samma reaktion eller ny reaktion) | Avbryt tills återgång skett till grad 0–1 eller tillståndet före behandlingsstart | 10 mg (en 10 mg-kapsel) oralt en gång dagligen |
| Tredje förekomsten (samma reaktion eller ny reaktion) | Avbryt tills återgång skett till grad 0–1 eller tillståndet före behandlingsstart | 8 mg (två 4 mg-kapslar) oralt en gång dagligen |
| Livshotande biverkningar (grad 4): sätt ut behandlingenb | ||
| a Det finns begränsade data om doser under 8 mg. b Behandlingen ska sättas ut vid livshotande biverkningar (t.ex. grad 4) med undantag för avvikande laboratorievärden som bedöms vara icke-livshotande och ska i så fall hanteras som svåra biverkningar (t.ex. grad 3). Graderingarna baseras på Common Terminology Criteria for Adverse Events (CTCAE) från National Cancer Institute (NCI). | ||
Njurcellskarcinom (rcc)
Lenvatinib i kombination med pembrolizumab som första linjens behandling
Rekommenderad dos av lenvatinib är 20 mg (två 10 mg-kapslar) oralt en gång dagligen i kombination med pembrolizumab 200 mg var tredje vecka eller 400 mg var sjätte vecka administrerat som en intravenös infusion under 30 minuter. Den dagliga dosen av lenvatinib ska justeras efter behov enligt dos-/toxicitetshanteringsplanen.
Se produktresumén för pembrolizumab för fullständig information om dosering med pembrolizumab.
Lenvatinib i kombination med everolimus som andra linjens behandling
Rekommenderad daglig dos av lenvatinib är 18 mg (en 10 mg-kapsel och två 4 mg-kapslar) oralt en gång dagligen i kombination med 5 mg everolimus en gång dagligen. Den dagliga dosen av lenvatinib och, vid behov, everolimus ska justeras efter behov enligt dos-/toxicitetshanteringsplanen.
Internal
Se produktresumén för everolimus för fullständig information om everolimusdosering.
Behandlingen ska fortsätta så länge klinisk nytta erhålls eller tills oacceptabel toxicitet uppstår.
Dosjustering och utsättning vid rcc
För hantering av biverkningar, se dosjustering och utsättning vid DTC.
För biverkningar som antas vara förknippade med lenvatinib (se tabell 5), vid upphörande/förbättring av en biverkan till grad 0 till 1 eller utgångspunkten, ska behandlingen återupptas med en reducerad dos av lenvatinib enligt förslag i tabell 4.
| Tabell 4 Dosjusteringar av rekommenderad daglig lenvatinibdos hos patienter med RCCa | ||
| Lenvatinibdos i kombination med pembrolizumab | Lenvatinibdos i kombination med everolimus | |
| Rekommenderad daglig dos | 20 mg (två 10 mg-kapslar) oralt en gång dagligen | 18 mg (en 10 mg-kapsel + två 4 mg- kapslar) oralt en gång dagligen |
| Första dosreduktion | 14 mg (en 10 mg-kapsel + en 4 mg-kapsel) oralt en gång dagligen | 14 mg (en 10 mg-kapsel + en 4 mg- kapsel) oralt en gång dagligen |
| Andra dosreduktion | 10 mg (en 10 mg-kapsel) oralt en gang dagligen | 10 mg (en 10 mg-kapsel) oralt en gang dagligen |
| Tredje dosreduktion | 8 mg (två 4 mg-kapslar) oralt en gång dagligen | 8 mg (två 4 mg-kapslar) oralt en gång dagligen |
| Livshotande biverkningar (grad 4): sätt ut behandlingenb | ||
| a Det finns begränsade data om doser under 8 mg. | ||
| b. Alla behandlingar ska sättas ut vid livshotande reaktioner (t.ex. grad 4) med undantag för avvikande laboratorievärden som inte bedöms vara livshotande, vilka ska behandlas som svåra biverkningar (t.ex. grad 3). Graderingarna baseras på Common Terminology Criteria for Adverse Events (CTCAE) från National Cancer Institute (NCI). | ||
När lenvatinib används i kombination med pembrolizumab ska det ena läkemedlet eller båda läkemedlen avbrytas vid behov. Om nödvändigt ska dosering med lenvatinib avbrytas tillfälligt, sänkas eller sättas ut. Om pembrolizumab behöver avbrytas tillfälligt eller sättas ut ska det göras enligt instruktionerna i produktresumén för pembrolizumab. Inga dosreduktioner rekommenderas för pembrolizumab.
För biverkningar som antas vara förknippade med everolimus ska behandlingen avbrytas, reduceras till dosering varannan dag eller sättas ut (se produktresumén för everolimus angående rekommenderade dosjusteringar vid specifika biverkningar).
För biverkningar som antas vara förknippade med både lenvatinib och everolimus ska dosen av lenvatinib reduceras (se tabell 4) innan dosen av everolimus reduceras.
Alla indikationer (dtc, hcc, ec, rcc)
Biverkningar som kräver dosjustering
| Tabell 5 Biverkningar som kräver dosjustering av lenvatinib | |||
| Biverkning | Svårighetsgrad | Åtgärd | Dosreducering och återupptagning av lenvatinib |
Internal
| Tabell 5 Biverkningar som kräver dosjustering av lenvatinib | |||
| Hypertoni | Grad 3 (trots optimal blodtryckssänkande behandling) | Avbryt | Minskar till grad 0, 1 eller 2. Se detaljerad vägledning i tabell 6 i avsnitt Varningar och försiktighet. |
| Grad 4 | Sätt ut | Återuppta inte. | |
| Proteinuri | ≥ 2 g/24 timmar | Avbryt | Minskar till under 2 g/24 timmar. |
| Nefrotiskt syndrom | ------- | Sätt ut | Återuppta inte. |
| Nedsatt njurfunktion eller njursvikt | Grad 3 | Avbryt | Minskar till grad 0–1 eller som före behandling. |
| Grad 4* | Sätt ut | Återuppta inte. | |
| Nedsatt hjärtfunktion | Grad 3 | Avbryt | Minskar till grad 0–1 eller som före behandling. |
| Grad 4 | Sätt ut | Återuppta inte. | |
| Bakre reversibelt encefalopatisyndrom (PRES)/reversibelt bakre leukoencefalopatisyndrom (RPLS) | Alla grader | Avbryt | Överväg återupptagande med reducerad dos om minskning till grad 0–1. |
| Levertoxicitet | Grad 3 | Avbryt | Minskar till grad 0–1 eller som före behandling. |
| Grad 4* | Sätt ut | Återuppta inte. | |
| Arteriella tromboembolier | Alla grader | Sätt ut | Återuppta inte. |
| Blödning | Grad 3 | Avbryt | Minskar till grad 0–1. |
| Grad 4 | Sätt ut | Återuppta inte. | |
| Gastrointestinal perforation eller fistel | Grad 3 | Avbryt | Minskar till grad 0–1 eller som före behandling. |
| Grad 4 | Sätt ut | Återuppta inte. | |
| Icke-gastrointestinal fistel | Grad 4 | Sätt ut | Återuppta inte. |
| Förlängt QT-intervall | > 500 ms | Avbryt | Minskar till <480 ms eller som före behandling. |
| Diarré | Grad 3 | Avbryt | Minskar till grad 0–1 eller som före behandling. |
| Grad 4 (trots medicinsk behandling) | Sätt ut | Återuppta inte. | |
| * Avvikande laboratorievärden av grad 4 som inte bedöms vara livshotande kan behandlas som svåra biverkningar (t.ex. grad 3). | |||
Särskilda populationer
Dtc
Patienter i åldern ≥75 år, av asiatisk etnicitet, med komorbiditeter (såsom hypertoni och nedsatt lever- eller njurfunktion) eller kroppsvikt under 60 kg tycks ha reducerad tolerabilitet för lenvatinib (se avsnitt Biverkningar). Alla patienter, förutom de med kraftigt nedsatt lever- eller njurfunktion (se nedan), ska påbörja behandling vid den rekommenderade dosen 24 mg, varefter dosen ska justeras ytterligare baserat på individuell tolerabilitet.
Hcc
Patienter ≥75 år av kaukasisk etnicitet eller kvinnligt kön eller med mer kraftigt nedsatt leverfunktion före behandlingsstart (6 Child-Pugh A-poäng jämfört med 5 poäng) verkar ha sämre tolerabilitet för lenvatinib.
Internal
Andra HCC-patienter än de med måttligt och kraftigt nedsatt leverfunktion eller kraftigt nedsatt njurfunktion bör inleda behandlingen med den rekommenderade startdosen på 8 mg (två 4 mg kapslar) för kroppsvikt <60 kg och 12 mg (tre 4 mg kapslar) för kroppsvikt ≥60 kg. Därefter ska dosen justeras utifrån individuell tolerabilitet.
Rcc
Patienter i åldern ≥65 år med hypertoni eller nedsatt njurfunktion före behandling verkar ha sämre tolerabilitet för lenvatinib (se avsnitt Biverkningar).
Det finns inga tillgängliga data för kombinationen lenvatinib och everolimus för majoriteten av särskilda populationer. Följande information är härledd från klinisk erfarenhet av lenvatinib som monoterapi hos patienter med differentierad sköldkörtelcancer (DTC).
Alla patienter, förutom de med kraftigt nedsatt lever- eller njurfunktion (se nedan), ska påbörja behandlingen med den rekommenderade dosen på 20 mg lenvatinib dagligen med pembrolizumab eller 18 mg lenvatinib med 5 mg everolimus en gång dagligen enligt vad som är indicerat, varefter dosen ska justeras ytterligare baserat på individuell tolerabilitet.
För information om klinisk erfarenhet av behandlingskombinationen lenvatinib och pembrolizumab, se avsnitt Biverkningar.
Patienter med hypertoni
Blodtrycket ska vara väl kontrollerat före behandling med lenvatinib och ska kontrolleras regelbundet under behandling (se avsnitt Varningar och försiktighet och Biverkningar).
Patienter med nedsatt leverfunktion
Dtc
Ingen justering av startdosen behövs baserat på leverfunktion hos patienter med lätt (Child-Pugh A) eller måttligt (Child-Pugh B) nedsatt leverfunktion. Hos patienter med kraftigt (Child-Pugh C) nedsatt leverfunktion är den rekommenderade dosen 14 mg en gång dagligen. Ytterligare dosjusteringar kan vara nödvändiga baserat på individuell tolerabilitet. Se även avsnitt Biverkningar.
Hcc
Hos de patientpopulationer som rekryterades till HCC-studien krävdes inga dosjusteringar på grund av leverfunktionen hos de patienter som hade lätt nedsatt leverfunktion (Child-Pugh A). De ytterst begränsade data som finns tillgängliga är inte tillräckliga för att möjliggöra en dosrekommendation för HCC-patienter med måttligt nedsatt leverfunktion (Child-Pugh B). Noggrann övervakning rekommenderas för dessa patienter (se avsnitt Varningar och försiktighet och Farmakokinetik). Lenvatinib har inte studerats hos patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (Child-Pugh C) och rekommenderas inte för användning hos sådana patienter.
Ec
Det finns begränsade data om behandlingskombinationen av lenvatinib och pembrolizumab hos patienter med nedsatt leverfunktion. Vid kombinationsbehandling krävs det ingen justering av startdosen på grund av leverfunktionen hos patienter med lätt (Child-Pugh A) eller måttligt (Child- Pugh B) nedsatt leverfunktion. Hos patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (Child-Pugh C) är den rekommenderade startdosen av lenvatinib 10 mg en gång dagligen. Se pembrolizumabs produktresumé för information om dosering till patienter med nedsatt leverfunktion. Ytterligare dosjusteringar kan vara nödvändiga baserat på individuell tolerabilitet.
Rcc
Det finns begränsade data om kombinationen av lenvatinib och pembrolizumab hos patienter med nedsatt leverfunktion. Vid kombinationsbehandling krävs det ingen justering av startdosen på grund av leverfunktionen hos patienter med lätt (Child-Pugh A) eller måttligt (Child-Pugh B) nedsatt leverfunktion. Hos patienter med svårt (Child-Pugh C) nedsatt leverfunktion är den rekommenderade
Internal
startdosen av lenvatinib 10 mg en gång dagligen. Se produktresumén för pembrolizumab för information om dosering till patienter med nedsatt leverfunktion. Ytterligare dosjusteringar kan vara nödvändiga baserat på individuell tolerabilitet. Kombinationen ska endast användas av patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion om den förväntade nyttan överväger risken (se avsnitt Biverkningar).
Det finns inga tillgängliga data för kombinationen lenvatinib och everolimus hos patienter med nedsatt leverfunktion. Ingen justering av startdosen av kombinationen behövs baserat på leverfunktion hos patienter med lätt (Child-Pugh A) eller måttligt (Child-Pugh B) nedsatt leverfunktion. Hos patienter med svårt (Child-Pugh C) nedsatt leverfunktion är den rekommenderade startdosen 10 mg lenvatinib en gång dagligen i kombination med den dos everolimus som rekommenderas för patienter med svårt nedsatt leverfunktion i produktresumén för everolimus. Ytterligare dosjusteringar kan vara nödvändiga baserat på individuell tolerabilitet. Kombinationen ska endast användas hos patienter med svårt nedsatt leverfunktion om den förväntade nyttan överstiger risken (se avsnitt Biverkningar).
Patienter med nedsatt njurfunktion
Dtc
Ingen justering av startdosen behövs baserat på njurfunktion hos patienter med lätt eller måttligt nedsatt njurfunktion. Hos patienter med kraftigt nedsatt njurfunktion är den rekommenderade startdosen 14 mg en gång dagligen. Ytterligare dosjusteringar kan vara nödvändiga baserat på individuell tolerabilitet. Patienter med terminal njursjukdom studerades inte och därför rekommenderas inte användning av lenvatinib hos dessa patienter (se avsnitt Biverkningar).
Hcc
Inga dosjusteringar krävs på grund av njurfunktionen hos patienter med lätt till måttligt nedsatt njurfunktion. De data som finns tillgängliga är inte tillräckliga för att möjliggöra en dosrekommendation för patienter med HCC och kraftigt nedsatt njurfunktion.
Ec
Det krävs ingen justering av startdosen på grund av njurfunktionen hos patienter med lätt eller måttligt nedsatt njurfunktion. Hos patienter med kraftigt nedsatt njurfunktion är den rekommenderade startdosen 10 mg lenvatinib en gång dagligen. Se pembrolizumabs produktresuméför information om dosering till patienter med nedsatt njurfunktion. Ytterligare dosjusteringar kan vara nödvändiga baserat på individuell tolerabilitet. Patienter med terminal njursjukdom har inte studerats, och lenvatinib rekommenderas därför inte till dessa patienter.
Rcc
Ingen justering av startdosen behövs baserat på njurfunktion hos patienter med lätt eller måttligt nedsatt njurfunktion. Hos patienter med svårt nedsatt njurfunktion är den rekommenderade startdosen 10 mg lenvatinib en gång dagligen. Se produktresumén för pembrolizumab eller everolimus för information om dosering till patienter med nedsatt njurfunktion. Ytterligare dosjusteringar kan vara nödvändiga baserat på individuell tolerabilitet. Patienter med terminal njursjukdom har inte studerats och därför rekommenderas inte användning av lenvatinib hos dessa patienter (se avsnitt Biverkningar).
Äldre population
Ingen justering av startdosen behövs baserat på ålder. Det finns begränsade data om användning hos patienter i åldern ≥ 75 år (se avsnitt Biverkningar).
Pediatrisk population
Säkerhet och effekt för lenvatinib för barn i åldern 2 till <18 år har inte fastställts. Tillgänglig information finns i avsnitt Biverkningar, Farmakodynamik och Farmakokinetik, men ingen doseringsrekommendation kan fastställas.
Lenvatinib ska inte ges till barn under 2 års ålder av säkerhetsmässiga skäl som identifierats i djurstudier (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).
Internal
Etnicitet
Ingen justering av startdosen behövs baserat på etnicitet (se avsnitt Farmakokinetik). Det finns begränsade data om användning hos patienter av annan etnicitet än kaukasisk eller asiatisk (se avsnitt Biverkningar).
Kroppsvikt under 60 kg
Rcc
Ingen dosjustering av startdosen krävs baserat på kroppsvikt. Det finns begränsade data tillgängliga för behandling med lenvatinib i kombination med everolimus för patienter med en kroppsvikt under 60 kg med njurcellskarcinom (RCC) (se avsnitt Biverkningar).
Funktionsstatus
Rcc
Patienter med ECOG (Eastern Cooperative Oncology Group) aktivitetsstatus på 2 eller högre uteslöts från RCC-studie 205 (se avsnitt Farmakodynamik). Patienter med en KPS-funktionsstatus (Karnofsky Performance Status) på <70 uteslöts ur studie 307 (CLEAR). Nytta-riskförhållandet hos dessa patienter har inte utvärderats.
Administreringssätt
Lenvatinib är avsett för oral användning. Kapslarna ska tas vid ungefär samma tid varje dag, med eller utan mat (se avsnitt Farmakokinetik). Vårdgivare ska inte öppna kapseln för att undvika upprepad exponering för kapselns innehåll.
Lenvatinib-kapslarna ska sväljas hela med vatten.
För patienter med svårigheter att svälja de hårda kapslarna, ska andra läkemedel som innehåller lenvatinib användas i stället för Lenvatinib Stada.
För användning i kombination med pembrolizumab, se produktresumén för pembrolizumab.
Kontraindikationer
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen. Amning (se avsnitt Graviditet och amning).
Indikationer
Differentierad sköldkörtelcancer (dtc)
Lenvatinib Stada som monoterapi, är avsett för behandling av vuxna patienter med progressiv, lokalt framskriden eller metastaserad, differentierad (papillär/follikulär/Hürthle-cell) sköldkörtelcancer (DTC), som är refraktär mot radioaktiv jod (RAI).
Levercellskarcinom (hcc)
Lenvatinib Stada som monoterapi, är avsett för behandling av vuxna patienter med framskridet eller icke-resektabelt levercellskarcinom (HCC), som inte har fått någon tidigare systemisk terapi (se avsnitt Farmakodynamik).
Endometriecancer (ec)
Lenvatinib Stada i kombination med pembrolizumab, är avsett för behandling av vuxna patienter med avancerad eller recidiverande endometriecancer (EC) med sjukdomsprogression under eller efter tidigare platinabaserad behandling, oavsett behandlingslinje, och som inte är kandidater för kurativ kirurgi eller strålning.
Internal
Njurcellskarcinom (rcc)
Lenvatinib Stada är avsett för behandling av vuxna patienter med avancerat njurcellskarcinom:
• i kombination med pembrolizumab, som första linjens behandling (se avsnitt Farmakodynamik).
• i kombination med everolimus efter en tidigare VEGF-riktad (vaskulär endotelial tillväxtfaktor) behandling (se avsnitt Farmakodynamik).
Varningar och försiktighet
Hypertoni
Hypertoni har rapporterats hos patienter som behandlats med lenvatinib och har vanligtvis uppstått tidigt under behandlingen (se avsnitt Biverkningar). Blodtrycket (BT) ska vara väl kontrollerat före behandling med lenvatinib och, om det är känt att patienterna är hypertoniska, ska de stå på en fast dos av blodtryckssänkande behandling i minst en vecka före behandling med lenvatinib. Allvarliga komplikationer av dåligt kontrollerad hypertoni, inklusive aortadissektion, har rapporterats. Tidig upptäckt och effektiv hantering av hypertoni är viktigt för att minimera behovet av behandlingsuppehåll och dosreduktioner av lenvatinib. Behandling med antihypertensiva medel ska påbörjas så snart förhöjt blodtryck bekräftats. BT ska kontrolleras efter en veckas behandling med lenvatinib, sedan varannan vecka under de första två månaderna och därefter en gång i månaden. Valet av blodtryckssänkande behandling ska individualiseras efter patientens kliniska tillstånd och följa gängse klinisk praxis. Hos tidigare normotoniska patienter ska monoterapi med ett läkemedel tillhörande någon klass av antihypertensiva medel påbörjas när förhöjt blodtryck observeras. Hos patienter som redan får blodtryckssänkande läkemedel kan dosen av det aktuella medlet vid behov ökas eller ett eller flera medel tillhörande en annan klass av antihypertensiva medel läggas till. Vid behov hanteras hypertoni enligt rekommendationer i tabell 6.
Internal
| Tabell 6 Rekommenderad hantering av hypertoni | |
| Blodtrycksnivå (BT) | Rekommenderad åtgärd |
| Systoliskt BT ≥140 mmHg upp till <160 mmHg eller diastoliskt BT ≥90 mmHg upp till <100 mmHg | Fortsätt med lenvatinib och påbörja blodtryckssänkande behandling om sådan inte redan ges. ELLER Fortsätt med lenvatinib och öka dosen av pågående blodtryckssänkande behandling eller påbörja ytterligare blodtryckssänkande behandling. |
| Systoliskt BT ≥160 mmHg eller diastoliskt BT ≥100 mmHg trots optimal blodtryckssänkande behandling | 1. Ge inte lenvatinib. 2. När systoliskt BT ≤150 mmHg, diastoliskt BT ≤95 mmHg och patienten har stått på en fast dos av blodtryckssänkande behandling i minst 48 timmar återupptas behandling med lenvatinib i reducerad dos (se avsnitt Dosering). |
| Livshotande konsekvenser (malign hypertoni, neurologiska bortfallssymtom eller hypertonisk kris) | Omedelbar åtgärd är indicerat. Sätt ut lenvatinib och påbörja lämplig medicinsk behandling. |
Aneurysmer och arteriella dissektioner
Användningen av VEGF-hämmare till patienter med eller utan hypertoni kan främja bildningen av aneurysmer och/eller arteriella dissektioner. Denna risk ska noga övervägas innan lenvatinib sätts in hos patienter med riskfaktorer såsom hypertoni eller tidigare aneurysm.
Proteinuri
Proteinuri har rapporterats hos patienter som behandlats med lenvatinib och vanligtvis har den uppstått tidigt under behandlingen (se avsnitt Biverkningar). Protein i urin ska kontrolleras regelbundet. Om urinteststicka visar proteinuri ≥2+ kan behandlingsuppehåll, dosjusteringar eller utsättning av lenvatinib vara nödvändigt (se avsnitt Dosering). Fall av nefrotiskt syndrom har rapporterats hos patienter som använder lenvatinib. Lenvatinib ska sättas ut i händelse av nefrotiskt syndrom.
Levertoxicitet
De leverrelaterade biverkningar som oftast rapporterats hos patienter med DTC och RCC som behandlats med lenvatinib omfattar ökningar av alaninaminotransferas (ALAT), aspartataminotransferas (ASAT) och bilirubin i blod. Leversvikt och akut hepatit (<1 %; se avsnitt Biverkningar) har rapporterats hos patienter som behandlats med lenvatinib. Fall av leversvikt rapporterades i allmänhet hos patienter med progressiva levermetastaser.
Hos HCC-patienter som behandlades med lenvatinib i REFLECT-studien rapporterades leverrelaterade biverkningar inklusive hepatisk encefalopati och leversvikt (inklusive dödliga reaktioner) med en högre frekvens (se avsnitt Biverkningar) jämfört med patienter som behandlades med sorafenib. Patienter med mer kraftigt nedsatt leverfunktion och/eller större tumörbörda i levern före behandlingsstart hade högre risk att utveckla hepatisk encefalopati och leversvikt. Hepatisk encefalopati förekom också oftare hos patienter som var 75 år eller äldre. Omkring hälften av fallen av leversvikt och en tredjedel av fallen av hepatisk encefalopati rapporterades hos patienter med sjukdomsprogression.
Data från HCC-patienter med måttligt nedsatt leverfunktion (Child-Pugh B) är ytterst begränsade och det finns i nuläget inga tillgängliga data från HCC-patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (Child- Pugh C). Eftersom lenvatinib huvudsakligen elimineras genom levermetabolism är en ökad exponering hos patienter med måttligt till kraftigt nedsatt leverfunktion att förvänta.
De leverrelaterade biverkningarna som mest frekvent rapporterades hos patienter med EC som behandlades med lenvatinib och pembrolizumab var förhöjningar av alaninaminotransferas (ALAT)
Internal
och aspartataminotransferas (ASAT). Leversvikt och hepatit (<1 %; se avsnitt Biverkningar) har rapporterats hos patienter med EC som behandlats med lenvatinib och pembrolizumab.
Noggrann övervakning rekommenderas för patienter med lätt till måttligt nedsatt leverfunktion (se avsnitt Dosering och Farmakokinetik). Leverfunktionstester ska utföras innan behandling påbörjas, sedan varannan vecka under de första två månaderna och därefter en gång i månaden under behandling. Patienter med HCC ska kontrolleras med avseende på försämrad leverfunktion inklusive hepatisk encefalopati. Vid levertoxicitet kan behandlingsuppehåll, dosjusteringar eller utsättning av lenvatinib vara nödvändigt (se avsnitt Dosering).
För dosrekommendationer för patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion, se avsnitt Dosering. Se även avsnitt Farmakokinetik.
Njursvikt och nedsatt njurfunktion
Nedsatt njurfunktion och njursvikt har rapporterats hos patienter som behandlats med lenvatinib (se avsnitt Biverkningar). Den identifierade primära riskfaktorn var dehydrering och/eller hypovolemi på grund av gastrointestinal toxicitet. Gastrointestinal toxicitet ska behandlas aktivt för att minska risken för utveckling av nedsatt njurfunktion eller njursvikt. Försiktighet bör iakttas hos patienter som får läkemedel som påverkar renin-angiotensin-aldosteronsystemet, eftersom det ger en potentiellt högre risk för akut njursvikt vid kombinationsbehandling. Behandlingsuppehåll, dosjusteringar eller utsättning av lenvatinib kan vara nödvändigt (se avsnitt Dosering).
Om patienterna har kraftigt nedsatt njurfunktion bör den initiala dosen av lenvatinib justeras (se avsnitt Dosering och Farmakokinetik).
Diarré
Diarré har rapporterats frekvent hos patienter som behandlas med lenvatinib, vanligen tidigt i behandlingen (se avsnitt Biverkningar). Omedelbar medicinsk behandling av diarré ska insättas för att förebygga dehydrering. Lenvatinib bör sättas ut i händelse av kvarstående diarré av grad 4 trots medicinsk behandling.
Nedsatt hjärtfunktion
Hjärtsvikt (<1 %) och minskning av vänster kammares ejektionsfraktion har rapporterats hos patienter som behandlats med lenvatinib (se avsnitt Biverkningar). Patienterna ska övervakas med avseende på kliniska symtom eller tecken på hjärtinkompensation, eftersom behandlingsuppehåll, dosjusteringar eller utsättning av lenvatinib kan vara nödvändigt (se avsnitt Dosering).
Bakre reversibelt encefalopatisyndrom (pres)/reversibelt bakre leukoencefalopatisyndrom (rpls)
PRES, även kallat RPLS, har rapporterats hos patienter som behandlats med lenvatinib (<1 %; se avsnitt Biverkningar). PRES är en neurologisk sjukdom som kan ge huvudvärk, krampanfall, letargi, förvirring, förändrad mental funktion, blindhet och andra synstörningar eller neurologiska störningar. Lindrig till svår hypertoni kan förekomma. Magnetisk resonanstomografi är nödvändig för att bekräfta diagnosen på PRES. Lämpliga åtgärder ska vidtas för att kontrollera blodtrycket (se avsnitt Varningar och försiktighet, Hypertoni). Hos patienter med tecken eller symtom på PRES kan behandlingsuppehåll, dosjusteringar eller utsättning av lenvatinib vara nödvändigt (se avsnitt Dosering).
Arteriella tromboembolier
Arteriella tromboembolier (cerebrovaskulär händelse, transitorisk ischemisk attack och myokardinfarkt) har rapporterats hos patienter som behandlats med lenvatinib (se avsnitt Biverkningar). Lenvatinib har inte studerats hos patienter som har haft en arteriell tromboemboli under de föregående sex månaderna och ska därför användas med försiktighet hos sådana patienter. Behandlingsbeslut
Internal
måste fattas baserat på en bedömning av den enskilda patientens nytta/risk. Lenvatinib ska sättas ut efter en arteriell trombotisk händelse.
Blödning
Svåra tumörrelaterade blödningar, inklusive blödningar med dödlig utgång har inträffat under kliniska prövningar och har rapporterats efter marknadsintroduktion (se avsnitt Biverkningar). Under övervakning efter marknadsintroduktionen sågs svåra och dödliga blödningar från karotisartären oftare hos patienter med anaplastiskt karcinom i sköldkörteln (ATC) än vid DTC eller andra tumörtyper. Graden av tumörinväxt/infiltration av större blodkärl (t.ex. karotisartär) bör tas i beaktande på grund av den potentiella risken för svår blödning förknippad med krympt tumör/nekros efter behandling med lenvatinib. Vissa fall av blödning har inträffat sekundärt till krympt tumör och fistelbildning, t.ex. trakeoesofageala fistlar. Fall med dödlig intrakraniell blödning har rapporterats hos vissa patienter med eller utan hjärnmetastaser. Blödning på andra ställen än hjärnan (t.ex. trakea, intraabdominellt, lunga) har också rapporterats.
Ett fall av levertumörblödning med dödlig utgång har rapporterats hos en patient med HCC.
Screening för och efterföljande behandling av esofagusvaricer hos patienter med levercirros bör utföras som standard innan lenvatinibbehandling sätts in.
Vid blödning kan dosavbrott, dosjusteringar eller utsättande krävas (se avsnitt Dosering, tabell 5).
Gastrointestinal perforation och fistelbildning
Gastrointestinal perforation eller fistlar har rapporterats hos patienter som behandlats med lenvatinib (se avsnitt Biverkningar). I de flesta fall förekom gastrointestinal perforation och fistlar hos patienter med riskfaktorer såsom tidigare kirurgi eller radioterapi. Vid gastrointestinal perforation eller fistel kan behandlingsuppehåll, dosjusteringar eller utsättning av lenvatinib vara nödvändigt (se avsnitt Dosering).
Icke-gastrointestinal fistel
Patienter kan löpa en ökad risk för att fistlar bildas vid behandling med lenvatinib. Fall med fistelbildning eller fistelförstoring som omfattar andra områden av kroppen än magsäcken eller tarmarna observerades under kliniska prövningar och efter marknadsintroduktion (t.ex. trakeala och trakeoesofageala fistlar, esofagusfistlar, kutana fistlar samt fistlar i de kvinnliga könsorganen). Dessutom har pneumotorax med eller utan tydliga evidens för bronkopleural fistel rapporterats. Vissa rapporter om fistel och pneumotorax förekom i samband med tumörregress eller nekros. Föregående kirurgi och strålbehandling kan vara bidragande riskfaktorer. Lungmetastaser kan också öka risken för pneumotorax. Lenvatinib bör inte sättas in hos patienter med fistel för att undvika försämring och lenvatinib bör sättas ut permanent hos patienter med fistlar som innefattar esofagus eller trakeobronkialvägarna samt vid alla fistlar av grad 4 (se avsnitt Dosering). Det finns begränsad information om användning av dosavbrott eller dosreducering i behandling av andra händelser, men försämring observerades i vissa fall och försiktighet bör iakttas. Lenvatinib kan påverka sårläkningsprocessen negativt, såsom andra läkemedel av samma klass.
Förlängning av qt-intervall
Förlängning av QT/QTc-intervallet har rapporterats i högre frekvens hos patienter som behandlades med lenvatinib än hos patienter som behandlades med placebo (se avsnitt Biverkningar). Elektrokardiogram ska kontrolleras före behandlingsstart och regelbundet under behandlingen hos alla patienter med särskild uppmärksamhet hos dem med kongenitalt långt QT-syndrom, kronisk hjärtsvikt, bradyarytmier och hos dem som tar läkemedel som man vet förlänger QT-intervallet, inklusive antiarytmika av klass Ia och III. Lenvatinib bör undvikas i händelse av att förlängt QT-intervall >500 ms utvecklas. Lenvatinib ska återupptas med en reducerad dos när QTc-förlängning förbättras till <480 ms eller som före behandling.
Internal
Elektrolytrubbningar såsom hypokalemi, hypokalcemi eller hypomagnesemi ökar risken för förlängning av QT-intervallet; därför ska elektrolytavvikelser kontrolleras och korrigeras hos alla patienter innan behandling påbörjas. Elektrolyter (magnesium, kalium och kalcium) bör kontrolleras regelbundet under behandling. Kalciumnivåer i blod bör övervakas minst en gång i månaden och kalcium bör vid behov ersättas under lenvatinibbehandlingen. Lenvatinibdosen bör avbrytas eller dosen justeras vid behov beroende på svårighetsgrad, förekomst av EKG-förändringar samt persistens av hypokalcemi.
Försämrad suppression av tyreoideastimulerande hormon/nedsatt sköldkörtelfunktion
Hypotyreos har rapporterats hos patienter som behandlas med lenvatinib (se avsnitt Biverkningar). Sköldkörtelfunktionen bör övervakas innan insättande av behandling med lenvatinib och regelbundet under hela behandlingen. Hypotyreos bör behandlas enligt medicinsk standardpraxis för att upprätthålla eutyreoidism.
Lenvatinib försämrar exogen sköldkörtelsuppression (se avsnitt Biverkningar). Nivåerna av tyreoideastimulerande hormon (TSH) ska regelbundet kontrolleras och administreringen av sköldkörtelhormon justeras för att uppnå lämpliga TSH-nivåer, i enlighet med patientens terapeutiska mål.
Sårläkningskomplikationer
Inga formella studier har genomförts av effekten av lenvatinib vid sårläkning. Nedsatt sårläkning har rapporterats hos patienter som får lenvatinib. Ett temporärt avbrott av lenvatinib bör övervägas hos patienter som genomgår större kirurgiska ingrepp. Det finns begränsad klinisk erfarenhet avseende tidpunkten för återinsättning av lenvatinib efter ett större kirurgiskt ingrepp. Därför bör beslutet att återuppta lenvatinib efter ett större kirurgiskt ingrepp grundas på klinisk bedömning av en tillräcklig sårläkning.
Osteonekros i käken
Fall av osteonekros i käken har rapporterats hos patienter som behandlats med lenvatinib. Vissa fall rapporterades hos patienter som hade fått tidigare eller samtidig behandling med antiresorptiv benbehandling och/eller andra angiogeneshämmare, t.ex. bevacizumab, TKI, mTOR-hämmare. Försiktighet ska därför iakttas när lenvatinib används antingen samtidigt eller sekventiellt med antiresorptionsbehandling och/eller andra angiogeneshämmare.
Invasiva tandingrepp är en identifierad riskfaktor. Före behandling med lenvatinib ska en tandundersökning och lämplig förebyggande tandvård övervägas. Hos patienter som tidigare har fått eller får intravenösa bisfosfonater ska invasiva tandingrepp om möjligt undvikas (se avsnitt Biverkningar).
Tumörlyssyndrom (tls)
Lenvatinib kan orsaka TLS som kan vara dödlig. Riskfaktorer för TLS innefattar men är inte begränsade till hög tumörbelastning, befintlig nedsatt njurfunktion och uttorkning. Dessa patienter ska noga övervakas och behandlas såsom kliniskt indicerat, och profylaktisk hydrering ska övervägas.
Kvinnor i fertil ålder
Kvinnor i fertil ålder måste använda en mycket effektiv preventivmetod under tiden de tar lenvatinib och i en månad efter avslutad behandling (se avsnitt Graviditet och amning). Det är för närvarande inte känt om lenvatinib ökar risken för tromboemboliska händelser när det kombineras med orala preventivmedel.
Internal
Särskilda populationer
Det finns begränsade data på patienter av annat etniskt ursprung än kaukasisk eller asiatiskt och patienter i åldern ≥ 75 år. Lenvatinib ska användas med försiktighet hos sådana patienter, med hänsyn till den reducerade tolerabiliteten för lenvatinib hos asiatiska och äldre patienter (se avsnitt Biverkningar).
Det finns inga data från användning av lenvatinib omedelbart efter sorafenib eller andra behandlingar mot cancer och det kan finnas en potentiell risk för additiv toxicitet om inte washout-perioden mellan behandlingarna är tillräckligt lång. Den kortaste washout-perioden i kliniska prövningar var 4 veckor.
Vid DCT, HCC och EC exkluderades patienter med ECOG-funktionsstatus ≥2 från de kliniska studierna (utom för sköldkörtelcancer).
Biverkningar
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
Dtc, hcc och ec
Säkerhetsprofilen för lenvatinib som monoterapi är baserad på data från 452 DTC-patienter och 496 HCC-patienter och möjliggör endast karakterisering av vanliga biverkningar hos DTC- och HCC- patienter (se avsnitt Farmakodynamik).
Säkerhetsprofilen för lenvatinib som kombinationsbehandling är baserad på data från 530 EC-patienter som behandlats med lenvatinib i kombination med pembrolizumab (se avsnitt Farmakodynamik).
Dtc
De oftast rapporterade biverkningarna (förekommer hos ≥30 % av patienterna) är hypertoni (68,6 %), diarré (62,8 %), minskad aptit (51,5 %), viktminskning (49,1 %), trötthet (45,8 %), illamående (44,5 %), proteinuri (36,9 %), stomatit (35,8 %), kräkningar (34,5 %), dysfoni (34,1 %), huvudvärk (34,1 %) och palmoplantar erytrodysestesi (PPE) (32,7 %). Hypertoni och proteinuri tenderar att förekomma tidigt under behandling med lenvatinib (se avsnitt Varningar och försiktighet och Biverkningar). Majoriteten av biverkningar av grad 3 till 4 förekom under de första sex månadernas behandling förutom diarré, som förekom under hela behandlingen och viktförlust, som tenderade att vara kumulativ över tid.
De viktigaste allvarliga biverkningarna var njursvikt och nedsatt njurfunktion (2,4 %), arteriella tromboembolier (3,9 %), hjärtsvikt (0,7 %), intrakraniell tumörblödning (0,7 %), PRES/RPLS (0,2 %), leversvikt (0,2 %) och arteriella tromboembolier (cerebrovaskulär händelse (1,1 %), transitorisk ischemisk attack (0,7 %) och myokardinfarkt (0,9 %)).
Hos 452 patienter med RAI-refraktär DTC var dosreduktion och utsättning av lenvatinib de åtgärder som vidtogs vid en biverkning hos 63,1 % respektive 19,5 % av patienterna. De biverkningar som oftast ledde till dosreduktioner (hos ≥5 % av patienterna) var hypertoni, proteinuri, diarré, trötthet, PPE, viktminskning och minskad aptit. De biverkningar som oftast ledde till utsättning av lenvatinib var proteinuri, asteni, hypertoni, cerebrovaskulär händelse, diarré och lungemboli.
Hcc
De oftast rapporterade biverkningarna (förekommer hos ≥30 % av patienterna) är hypertoni (44,0 %), diarré (38,1 %), minskad aptit (34,9 %), trötthet (30,6 %) och viktminskning (30,4 %).
Internal
De viktigaste allvarliga biverkningarna var leversvikt (2,8 %), hepatisk encefalopati (4,6 %), blödning i esofagusvaricer (1,4 %), cerebral blödning (0,6 %), arteriella tromboemboliska händelser (2,0 %) inklusive myokardinfarkt (0,8 %), cerebral infarkt (0,4 %) och stroke (0,4 %) samt biverkningar som rör njursvikt/nedsatt njurfunktion (1,4 %). Det fanns en högre förekomst av minskat neutrofilantal hos patienter med HCC (8,7 % med lenvatinib än vid andra icke-HCC-tumörtyper (1,4 %)) som inte associerades med infektion, sepsis eller bakteriell peritonit.
Hos 496 patienter med HCC var dosändring (behandlingsuppehåll eller dosreduktion) och utsättning de åtgärder som vidtogs för biverkningar hos 62,3 % respektive 20,2 % av patienterna. De biverkningar som oftast ledde till dosändringar (hos ≥5 % av patienterna) var minskad aptit, diarré, proteinuri, hypertoni, trötthet, PPE och minskat antal blodplättar. De biverkningar som oftast ledde till utsättning av lenvatinib var hepatisk encefalopati, trötthet, ökning av bilirubin i blodet, proteinuri och leversvikt.
Ec
Säkerheten för lenvatinib i kombination med pembrolizumab har utvärderats hos 530 patienter med avancerad EC som fick 20 mg lenvatinib en gång dagligen och 200 mg pembrolizumab var tredje vecka. De vanligaste (förekom hos ≥20 % av patienterna) biverkningarna var hypertoni (63 %), diarré (57 %), hypotyreos (56 %), illamående (51 %), minskad aptit (47 %), kräkningar (39 %), trötthet (38 %), viktminskning (35 %), artralgi (33 %), proteinuri (29 %), förstoppning (27 %), huvudvärk (27 %), urinvägsinfektion (27 %), dysfoni (25 %), buksmärta (23 %), asteni (23 %), palmoplantar erytrodysestesi (23 %), stomatit (23 %), anemi (22 %) och hypomagnesemi (20 %).
De vanligaste (förekom hos ≥5 % av patienterna) svåra (grad ≥3) biverkningarna var hypertoni (37,2 %), viktminskning (9,1 %), diarré (8,1 %), förhöjt lipas (7,7 %), minskad aptit (6,4 %), asteni (6 %), trötthet (6 %), hypokalemi (5,7 %), anemi (5,3 %) och proteinuri (5,1 %).
Utsättning av lenvatinib inträffade hos 30,6 % av patienterna, och utsättning av både lenvatinib och pembrolizumab inträffade hos 15,3 % av patienterna på grund av en biverkning. De vanligaste (förekom hos ≥1 % av patienterna) biverkningarna som ledde till utsättning av lenvatinib var hypertoni (1,9 %), diarré (1,3 %), asteni (1,3 %), minskad aptit (1,3 %), proteinuri (1,3 %) och viktminskning (1,1 %).
Uppehåll i lenvatinibdoseringen på grund av en biverkning inträffade hos 63,2 % av patienterna. Uppehåll i lenvatinib- och pembrolizumabdoseringen på grund av en biverkning inträffade hos 34,3 % av patienterna. De vanligaste (förekom hos ≥ 5 % av patienterna) biverkningarna som ledde till uppehåll i lenvatinibbehandlingen var hypertoni (12,6 %), diarré (11,5 %), proteinuri (7,2 %), kräkningar (7 %), trötthet (5,7 %) och minskad aptit (5,7 %).
Dosreduktion av lenvatinib på grund av biverkningar inträffade hos 67,0 % av patienterna. De vanligaste (förekom hos ≥5 % av patienterna) biverkningarna som resulterade i dosreduktion av lenvatinib var hypertoni (16,2 %), diarré (12,5 %), palmoplantar erytrodysestesi (9,1 %), trötthet (8,7 %), proteinuri (7,7 %), minskad aptit (6,6 %), illamående (5,5 %), asteni (5,1 %) och viktminskning (5,1 %).
Rcc
Säkerhetsprofilen för lenvatinib bygger på poolade data från 497 RCC-patienter som behandlades med lenvatinib i kombination med pembrolizumab, inklusive studie 307 (CLEAR); poolade data från 623 RCC-patienter som behandlades med lenvatinib i kombination med everolimus: 458 DTC-patienter och 496 HCC-patienter som behandlades med lenvatinib som monoterapi.
Lenvatinib i kombination med pembrolizumab vid rcc
Säkerhetsprofilen för lenvatinib i kombination med pembrolizumab bygger på data från 497 RCC- patienter. De vanligaste rapporterade biverkningarna (förekom hos ≥30 % av patienterna) var diarré
Internal
(61,8 %), hypertoni (51,5 %), trötthet (47,1 %), hypotyreos (45,1 %), minskad aptit (42,1 %), illamående (39,6 %), stomatit (36,6 %), proteinuri (33,0 %), dysfoni (32,8 %) och artralgi (32,4 %).
De vanligaste svåra (grad ≥3) biverkningarna (≥ 5 %) var hypertoni (26,2 %), förhöjt lipas (12,9 %), diarré (9,5 %), proteinuri (8,0 %), förhöjt amylas (7,6 %), viktminskning (7,2 %) och trötthet (5,2 %).
Utsättning av lenvatinib, pembrolizumab eller båda läkemedlen på grund av en biverkan inträffade hos 33,4 % av patienterna; 23,7 % för lenvatinib och 12,9 % för båda läkemedlen. De vanligaste biverkningarna (≥1 %) som ledde till utsättning av lenvatinib, pembrolizumab eller båda läkemedlen var myokardinfarkt (2,4 %), diarré (2,0 %), proteinuri (1,8 %) och utslag (1,4 %). De biverkningar som oftast ledde till att lenvatinib sattes ut (≥ 1 %) var myokardinfarkt (2,2 %), proteinuri (1,8 %) och diarré (1,0 %).
Dosuppehåll av lenvatinib, pembrolizumab eller båda läkemedlen på grund av en biverkning genomfördes hos 80,1 % av patienterna; lenvatinib avbröts hos 75,3 % och båda läkemedlen hos 38,6 % av patienterna. Lenvatinib dosreducerades hos 68,4 % av patienterna. De vanligaste biverkningarna (≥5 %) som resulterade i dosreduktion eller uppehåll av lenvatinib var diarré (25,6 %), hypertoni (16,1 %), proteinuri (13,7 %), trötthet (13,1 %), minskad aptit (10,9 %), palmoplantar erytrodysestesi (PPE) (10,7 %), illamående (9,7 %), asteni (6,6 %), stomatit (6,2 %), förhöjt lipas (5,6 %) och kräkningar (5,6 %).
Lenvatinib i kombination med everolimus vid rcc
Säkerhetsprofilen för lenvatinib i kombination med everolimus baseras på data från 623 patienter.
De oftast rapporterade biverkningarna (förekommer hos ≥30 % av patienterna) var diarré (69,0 %), trötthet (41,9 %), hypertoni (41,7 %), minskad aptit (41,6 %), stomatit (40,6 %), illamående (38,8 %), proteinuri (34,2 %), kräkningar (32,7 %) och viktminskning (31,3 %). De vanligaste allvarliga (grad ≥3) biverkningarna (≥5 %) var hypertoni (19,3 %), diarré (13,8 %), proteinuri (8,8 %), trötthet (7,1 %), minskad aptit (6,3 %) och viktminskning (5,8 %).
Utsättning av lenvatinib, everolimus eller båda läkemedlen på grund av en biverkning inträffade hos 27,0 % av patienterna: hos 21,7 % som fick lenvatinib och hos 18,7 % som fick båda läkemedlen. De vanligaste biverkningarna (≥1 %) som ledde till utsättning av lenvatinib, everolimus eller båda läkemedlen var proteinuri (2,7 %), diarré (1,0 %) och minskad aptit (1,0 %). Den biverkning som oftast ledde till utsättning av lenvatinib (≥ 1 %) var proteinuri (2,1 %).
Uppehåll i behandlingen med lenvatinib, everolimus eller båda läkemedlen på grund av en biverkning inträffade hos 82,2 % av patienterna. Hos patienter, vars data om individuella läkemedelsjusteringar samlades in, gjordes uppehåll i behandlingen med lenvatinib för 74,3 % och med båda läkemedlen för 71,9 % av patienterna. De vanligaste biverkningarna (≥ 5 %) som resulterade i dosreduktion eller uppehåll i behandlingen med lenvatinib var diarré (30,4 %), trötthet (15,3 %), proteinuri (14,7 %), minskad aptit (13,4 %), stomatit (13,2 %), illamående (10,9 %), kräkningar (10,2 %), hypertoni (9,2 %), asteni (7,9 %) minskat antal trombocyter (5,7 %) och viktminskning (5,1 %).
Tabell över biverkningar
Biverkningar som är kända vid monoterapi med lenvatinib eller de andra komponenterna i kombinationsbehandling som ges ensamt, kan även förekomma under kombinationsbehandling med dessa läkemedel, även om inte sådana biverkningar rapporterades i kliniska studier med kombinationsbehandling.
Se produktresumén för respektive kombinationskomponent (pembrolizumab) för ytterligare säkerhetsinformation angående kombinationsbehandling av lenvatinib.
Frekvenserna definieras som:
Mycket vanliga (≥1/10) Vanliga (≥1/100, <1/10)
Internal
Mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100) Sällsynta (≥1/10 000 till <1/1 000) Mycket sällsynta (<1/10 000) Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)
Biverkningarna presenteras inom varje frekvenskategori efter fallande allvarlighetsgrad.
Dtc, hcc och ec
Biverkningar som observerades i kliniska prövningar vid DTC, HCC och EC och rapporterades från användning av lenvatinib efter marknadsintroduktionen listas i tabell 7. Biverkningarnas frekvenskategorier motsvarar den mest konservativa uppskattningen av frekvensen utifrån de enskilda populationerna.
| Tabell 7 Biverkningar rapporterade hos DTC, HCC och EC-patienter som behandlats med lenvatinib§ | ||
| Organsystem (MedDRA- terminologi) | Lenvatinib monoterapi | Kombination med pembrolizumab |
| Infektioner och infestationer | ||
| Mycket vanliga | Urinvägsinfektion | Urinvägsinfektion |
| Mindre vanliga | Perineal abscess | Perineal abscess |
| Blodet och lymfsystemet | ||
| Mycket vanliga | Trombocytopenia,‡ Lymfopenia,‡ Leukopenia,‡ Neutropenia,‡ | Trombocytopenia,‡ Lymfopenia,‡ Leukopenia,‡ Neutropenia,‡ Anemi |
| Mindre vanliga | Mjältinfarkt | |
| Endokrina systemet | ||
| Mycket vanliga | Hypotyreos Förhöjd nivå av tyreoideastimulerande hormon i blod*,‡ | Hypotyreos Förhöjd nivå av tyreoideastimulerande hormon i blod* Hypertyreos |
| Vanliga | Binjuresvikt | |
| Mindre vanliga | Binjuresvikt | |
| Metabolism och nutrition | ||
| Mycket vanliga | Hypokalcemi*,‡ Hypokalemi‡ Hyperkolesterolemib,‡ Hypomagnesemib,‡ Viktminskning Minskad aptit | Hypokalcemi*,‡ Hypokalemi‡ Hyperkolesterolemib,‡ Hypomagnesemib,‡ Viktminskning Minskad aptit |
| Vanliga | Dehydrering | Dehydrering |
| Sällsynta | Tumörlyssyndrom† | Tumörlyssyndrom† |
| Psykiska störningar | ||
| Mycket vanliga | Sömnlöshet | |
| Vanliga | Sömnlöshet | |
| Centrala och perifera nervsystemet | ||
| Mycket vanliga | Yrsel Huvudvärk Dysgeusi | Yrsel Huvudvärk Dysgeusi |
| Vanliga | Cerebrovaskulär händelse† | |
Internal
| Tabell 7 Biverkningar rapporterade hos DTC, HCC och EC-patienter som behandlats med lenvatinib§ | ||
| Mindre vanliga | Bakre reversibelt encefalopatisyndrom Monopares Transitorisk ischemisk attack | Bakre reversibelt encefalopatisyndrom Cerebrovaskulär händelse† Monopares Transitorisk ischemisk attack |
| Hjärtat | ||
| Vanliga | Myokardinfarktc,† Hjärtsvikt Förlängt QT-intervall på EKG Minskad ejektionsfraktion | Förlängt QT-intervall på EKG |
| Mindre vanliga | Myokardinfarktc,† Hjärtsvikt Minskad ejektionsfraktion | |
| Blodkärl | ||
| Mycket vanliga | Blödningd, *,† Hypertonie,* Hypotoni | Blödningd, *,† Hypertonie,* |
| Vanliga | Hypotoni | |
| Ingen känd frekvens | Aneurysmer och arteriella dissektioner | |
| Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum | ||
| Mycket vanliga | Dysfoni | Dysfoni |
| Vanliga | Lungemboli† | Lungemboli† |
| Mindre vanliga | Pneumotorax | Pneumotorax |
| Magtarmkanalen | ||
| Mycket vanliga | Diarré Gastrointestinal smärta och buksmärtaf Kräkningar Illamående Oral inflammationg Oral smärtah Förstoppning Dyspepsi Muntorrhet Förhöjt lipas‡ Förhöjt amylas‡ | Diarré Gastrointestinal smärta och buksmärtaf Kräkningar Illamående Oral inflammationg Oral smärtah Förstoppning Muntorrhet Förhöjt lipas Förhöjt amylas‡ |
| Vanliga | Analfistel Flatulens Gastrointestinal perforation | Pankreatiti Flatulens Dyspepsi Kolit Gastrointestinal perforation |
| Mindre vanliga | Pankreatiti Kolit | Analfistel |
| Lever och gallvägar | ||
| Mycket vanliga | Förhöjd bilirubinnivå i blodj,*,‡ Hypoalbuminemij,*,‡ Förhöjd nivå av alaninaminotransferas*,‡ Förhöjd nivå av aspartataminotransferas*,‡ Förhöjd nivå av alkaliskt fosfatas i blod‡ Förhöjd nivå av gammaglutamyltransferas‡ | Förhöjd bilirubinnivå i blodj,*,‡ Hypoalbuminemij,*,‡ Förhöjd nivå av alaninaminotransferas*, ‡ Förhöjd nivå av aspartatamino- transferas*, ‡ Förhöjd nivå av alkaliskt fosfatas i blod‡ |
Internal
| Tabell 7 Biverkningar rapporterade hos DTC, HCC och EC-patienter som behandlats med lenvatinib§ | ||
| Vanliga | Leversviktk,*,† Hepatisk encefalopatil,*,† Onormal leverfunktion Kolecystit | Kolecystit Onormal leverfunktion Förhöjd nivå av gammaglutamyltransferas |
| Mindre vanliga | Hepatocellulär skada/hepatitm | Leversviktk,*† Hepatisk encefalopatil,† Hepatocellulär skada/hepatitm |
| Hud och subkutan vävnad | ||
| Mycket vanliga | Palmoplantar erytrodysestesi Utslag Alocepi | Palmoplantar erytrodysestesi Utslag |
| Vanliga | Hyperkeratos | Alopeci |
| Mindre vanliga | Hyperkeratos | |
| Muskuloskeletala systemet och bindväv | ||
| Mycket vanliga | Ryggsmärta Artralgi Myalgi Extremitetssmärta Muskuloskeletal smärta | Ryggsmärta Artralgi Myalgi Extremitetssmärta |
| Vanliga | Muskuloskeletal smärta | |
| Mindre vanliga | Osteonekros i käken | |
| Njurar och urinvägar | ||
| Mycket vanliga | Proteinuri* Förhöjd kreatininnivå i blod‡ | Proteinuri* Förhöjd kreatininnivå i blod‡ |
| Vanliga | Njursviktn, *,† Nedsatt njurfunktion* Förhöjd ureanivå i blod | Njursviktn, *,† |
| Mindre vanliga | Nefrotiskt syndrom | Nedsatt njurfunktion* Förhöjd ureanivå i blod |
| Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället | ||
| Mycket vanliga | Trötthet Asteni Perifert ödem | Trötthet Asteni Perifert ödem |
| Vanliga | Sjukdomskänsla | Sjukdomskänsla |
| Mindre vanliga | Försämrad läkning | Försämrad läkning |
| Ingen känd frekvens | Icke-gastrointestinal fistelo | |
§ Biverkningsfrekvenserna i tabell 7 kanske inte till fullo kan hänföras till lenvatinib ensamt, utan kan
även delvis bero på den underliggande sjukdomen eller på andra läkemedel som användes i kombination.
* Se avsnitt Biverkningar, Beskrivning av utvalda biverkningar för ytterligare karakterisering.
† Innefattar fall med dödlig utgång.
‡ Frekvensen bygger på laboratoriedata.
Följande termer har kombinerats:
a
Trombocytopeni omfattar trombocytopeni och minskat trombocytantal. Neutropeni omfattar neutropeni och minskat neutrofilantal. Leukopeni omfattar leukopeni och minskat antal vita blodkroppar. Lymfopeni omfattar lymfopeni och minskat lymfocytantal.
b
Hypomagnesemi omfattar hypomagnesemi och minskad magnesiumnivå i blod. Hyperkolesterolemi omfattar hyperkolesterolemi och ökad kolesterolnivå i blod.
c
Myokardinfarkt omfattar myokardinfarkt och akut myokardinfarkt.
d
Omfattar alla typer av blödningar.
Internal
Blödningar som förekom hos minst 5 patienter med DTC var: epistaxis, hemoptys, hematuri, kontusion, hematokesi, tandköttsblödning, petekier, lungblödning, rektalblödning, blod i urinen, hematom, vaginalblödning.
Blödningar som förekom hos minst 5 patienter med HCC var: epistaxis, hematuri, tandköttsblödning, hemoptys, blödning i esofagusvaricer, hemorrojdblödning, munblödning, rektalblödning och övre gastrointestinal blödning.
Blödning som förekom hos minst 5 patienter med EC var: vaginal blödning.
e
Hypertoni omfattar: hypertoni, hypertonisk kris, ökat diastoliskt blodtryck, ortostatisk hypertoni och ökat blodtryck.
f
Gastrointestinal smärta och buksmärta omfattar: magbesvär, buksmärta, smärta i nedre delen av buken, smärta i övre delen av buken, ömhet i buken, epigastriska besvär och gastrointestinal smärta.
g
Oral inflammation omfattar: aftös stomatit, aftös ulceration, ytligt sår i tandköttet, ulceration i tandköttet, blåsor i munnens slemhinna, stomatit, glossit, sår i munnen och slemhinneinflammation.
h
Oral smärta omfattar: oral smärta, glossodyni, ömmande tandkött, orofaryngealt obehag, orofaryngeal smärta och obehag i tungan.
i
Pankreatit omfattar: pankreatit och akut pankreatit.
j
Förhöjd bilirubinnivå i blod omfattar: hyperbilirubinemi, förhöjd bilirubinnivå i blod, gulsot och förhöjd nivå av konjugerat bilirubin. Hypoalbuminemi omfattar hypoalbuminemi och minskad nivå av albumin i blod.
k
Leversvikt omfattar: leversvikt, akut leversvikt och kronisk leversvikt.
l
Hepatisk encefalopati omfattar: hepatisk encefalopati, leverkoma, metabolisk encefalopati och encefalopati.
m
Hepatocellulär skada och hepatit omfattar: läkemedelsinducerad leverskada, leversteatos och kolestatisk leverskada.
n
Fall av njursvikt omfattar: akut prerenal njursvikt, njursvikt, akut njursvikt, akut njurskada och renal tubulär nekros.
o
Icke-gastrointestinal fistel omfattar fall med fistlar som förekommer utanför magsäcken och tarmarna såsom trakeala fistlar, trakeoesofageala fistlar, esofagusfistlar, fistlar i de kvinnliga könsorganen och kutana fistlar.
Rcc
Biverkningar som observerades i kliniska prövningar av RCC och rapporterades från användning av lenvatinib efter marknadsintroduktionen listas i tabell 8.
| Tabell 8 Biverkningar rapporterade hos RCC patienter som behandlats med lenvatinib§ | |||
| Organsystem (MedDRA- terminologi) | Lenvatinib monoterapi | Kombination med everolimus | Kombination med pembrolizumab |
| Infektioner och infestationer | |||
| Mycket vanliga | Urinvägsinfektion | ||
| Vanliga | Urinvägsinfektion | Urinvägsinfektion | |
| Mindre vanliga | Perineal abscess | Perineal abscess | Perineal abscess |
| Blodet och lymfsystemet | |||
| Mycket vanliga | Trombocytopeni‡ Lymfopeni‡ Leukopeni‡ Neutropeni‡ | Trombocytopeni‡ Lymfopeni‡ Leukopeni‡ Neutropeni‡ | Trombocytopeni‡ Lymfopeni‡ Leukopeni‡ Neutropeni‡ |
| Mindre vanliga | Mjältinfarkt | ||
| Endokrina systemet | |||
| Mycket vanliga | Hypotyreos* Förhöjd nivå av tyreoideastimulerande hormon i blod*, ‡ | Hypotyreos* Förhöjd nivå av tyreoideastimulerande hormon i blod*, ‡ | Hypotyreos* Förhöjd nivå av tyreoideastimulerande hormon i blod*, ‡ |
| Vanliga | Binjuresvikt | ||
| Mindre vanliga | Binjuresvikt | Binjuresvikt | |
| Metabolism och nutrition | |||
| Mycket vanliga | Hypokalcemi*, ‡ Hypokalemi‡ Hypomagnesemi‡ Hyperkolesterolemi‡ Viktminskning Minskad aptit | Hypokalcemi‡ Hypokalemi‡ Hypomagnesemi‡ Hyperkolesterolemi *, ‡ Viktminskning Minskad aptit | Hypokalcemi‡ Hypokalemi‡ Hypomagnesemi‡ Hyperkolesterolemi *, ‡ Viktminskning Minskad aptit |
| Vanliga | Dehydrering | Dehydrering | Dehydrering |
| Sällsynta | Tumörlyssyndrom† | Tumörlyssyndrom† | Tumörlyssyndrom† |
Internal
| Tabell 8 Biverkningar rapporterade hos RCC patienter som behandlats med lenvatinib§ | |||
| Organsystem (MedDRA- terminologi) | Lenvatinib monoterapi | Kombination med everolimus | Kombination med pembrolizumab |
| Psykiatriska sjukdomar | |||
| Mycket vanliga | Sömnlöshet | Sömnlöshet | Sömnlöshet |
| Centrala och perifera nervsystemet | |||
| Mycket vanliga | Yrsel Huvudvärk Dysgeusi | Huvudvärk Dysgeusi | Yrsel Huvudvärk Dysgeusi |
| Vanliga | Cerebrovaskulär händelse† | Yrsel | |
| Mindre vanliga | Bakre reversibelt encefalopatisyndrom Monopares Transitorisk ischemisk attack | Cerebrovaskulär händelse† Transitorisk ischemisk attack | Cerebrovaskulär händelse Bakre reversibelt encefalopatisyndrom Transitorisk ischemisk attack |
| Hjärtsjukdomar | |||
| Vanliga | Myokardinfarkta, † Hjärtsvikt Förlängt QT-intervall på EKG Minskad ejektionsfraktion | Myokardinfarkta, † Hjärtsvikt† Förlängt QT-intervall på EKG | Myokardinfarkta Förlängt QT-intervall på EKG |
| Mindre vanliga | Minskad ejektionsfraktion | Hjärtsvikt† Minskad ejektionsfraktion | |
| Vaskulära sjukdomar | |||
| Mycket vanliga | Blödningb, *, † Hypertonic, * Hypotoni | Blödningb, *, † Hypertonic, * | Blödningb, *, † Hypertonic, * |
| Vanliga | Hypotoni | Hypotoni | |
| Ingen känd frekvens | Aneurysmer och arteriella dissektioner | Aneurysmer och arteriella dissektioner | Aneurysmer och arteriella dissektioner |
| Respiratoriska, torakala och mediastinala sjukdomar | |||
| Mycket vanliga | Dysfoni | Dysfoni | Dysfoni |
| Vanliga | Lungemboli† | Lungemboli Pneumotorax | Lungemboli |
| Mindre vanliga | Pneumotorax | Pneumotorax | |
| Magtarmkanalen | |||
| Mycket vanliga | Diarré* Gastrointestinal smärta och buksmärtad Kräkningar Illamående Oral inflammatione Oral smärtaf Förstoppning Dyspepsi Muntorrhet Förhöjt lipas‡ Förhöjt amylas‡ | Diarré* Gastrointestinal smärta och buksmärtad Kräkningar Illamående Oral inflammatione Oral smärtaf Förstoppning Dyspepsi Förhöjt lipas‡ Förhöjt amylas‡ | Diarré* Gastrointestinal smärta och buksmärtad Kräkningar Illamående Oral inflammatione Oral smärtaf Förstoppning Dyspepsi Muntorrhet Förhöjt lipas‡ Förhöjt amylas‡ |
| Vanliga | Analfistel Flatulens Gastrointestinal perforation | Muntorrhet Flatulens Gastrointestinal perforation | Pankreatitg Kolit Flatulens Gastrointestinal perforation |
| Mindre vanliga | Pankreatitg Kolit | Pankreatitg Analfistel Kolit | Analfistel |
| Lever och gallvägar | |||
| Mycket vanliga | Förhöjd bilirubinnivå i blod*, ‡ Hypoalbuminemi*, ‡ | Hypoalbuminemi*, ‡ Förhöjd nivå av alaninaminotransferas‡ | Förhöjd bilirubinnivå i blod ‡ Hypoalbuminemi‡ |
Internal
| Tabell 8 Biverkningar rapporterade hos RCC patienter som behandlats med lenvatinib§ | |||
| Organsystem (MedDRA- terminologi) | Lenvatinib monoterapi | Kombination med everolimus | Kombination med pembrolizumab |
| Förhöjd nivå av alaninaminotransferas*, ‡ Förhöjd nivå av aspartataminotransferas*, ‡ Förhöjd nivå av alkaliskt fosfatas i blod‡ Förhöjd nivå av gammaglutamyltransferas‡ | Förhöjd nivå av aspartataminotransferas‡ Förhöjd nivå av alkaliskt fosfatas i blod‡ | Förhöjd nivå av alaninaminotransferas‡ Förhöjd nivå av aspartataminotransferas‡ Förhöjd nivå av alkaliskt fosfatas i blod‡ | |
| Vanliga | Leversvikth, † Hepatisk encefalopatii, † Kolecystit Onormal leverfunktion | Kolecystit Onormal leverfunktion Förhöjd nivå av gammaglutamyl- transferas Förhöjd bilirubinnivå i blod*,‡ | Kolecystit Onormal leverfunktion Förhöjd nivå av gammaglutamyltransferas |
| Mindre vanliga | Hepatocellulär skada och hepatitj | Leversvikth, † Hepatisk encefalopatii | Leversvikth, † Hepatisk encefalopatii Hepatocellulär skada och hepatitj |
| Sjukdomar i hud och subkutan vävnad | |||
| Mycket vanliga | Palmoplantar erytrodysestesi Utslag Alopeci | Palmoplantar erytrodysestesi Utslag | Palmoplantar erytrodysestesi Utslag |
| Vanliga | Hyperkeratos | Alopeci | Hyperkeratos Alopeci |
| Mindre vanliga | Hyperkeratos | ||
| Muskuloskeletala systemet och bindväv | |||
| Mycket vanliga | Ryggsmärta Artralgi Myalgi Extremitetssmärta Muskuloskeletal smärta | Ryggsmärta Artralgi | Ryggsmärta Artralgi Myalgi Extremitetssmärta Muskuloskeletal smärta |
| Vanliga | Myalgi Extremitetssmärta Muskuloskeletal smärta | ||
| Mindre vanliga | Osteonekros i käken | Osteonekros i käken | |
| Njur- och och urinvägssjukdomar | |||
| Mycket vanliga | Proteinuri* Förhöjd kreatininnivå i blod‡ | Proteinuri* Förhöjd kreatininnivå i blod‡ | Proteinuri* Förhöjd kreatininnivå i blod‡ |
| Vanliga | Njursviktk, *, † Nedsatt njurfunktion* Förhöjd ureanivå i blod | Njursviktk, *, † Nedsatt njurfunktion* Förhöjd ureanivå i blod | Njursviktk, * Förhöjd ureanivå i blod |
| Mindre vanliga | Nefrotiskt syndrom | Nefrotiskt syndrom Nedsatt njurfunktion* | |
| Allmänna sjukdomar och tillstånd på administreringsställe | |||
| Mycket vanliga | Trötthet Asteni Perifert ödem | Trötthet Asteni Perifert ödem | Trötthet Asteni Perifert ödem |
| Vanliga | Sjukdomskänsla | Sjukdomskänsla | Sjukdomskänsla |
| Mindre vanliga | Försämrad läkning | Försämrad läkning Icke-gastrointestinal fistell | Försämrad läkning Icke-gastrointestinal fistell |
| Ingen känd frekvens | Icke-gastrointestinal fistell | ||
§ Biverkningsfrekvenserna i tabell 8 kanske inte till fullo kan hänföras till lenvatinib ensamt, utan kan även
delvis bero på den underliggande sjukdomen eller på andra läkemedel som användes i kombination.
* Se avsnitt Biverkningar, Beskrivning av utvalda biverkningar för ytterligare karakterisering.
Internal
† Innefattar fall med dödlig utgång.
‡ Frekvensen baseras på laboratoriedata.
Följande termer har kombinerats:
a
Myokardinfarkt omfattar myokardinfarkt och akut myokardinfarkt.
b
Omfattar alla typer av blödningar:
Blödningar som förekom hos minst 5 patienter med RCC som fick lenvatinib plus pembrolizumab var: epistaxis, hematuri, kontusion, tandköttsblödning, rektalblödning, hemoptys, ekkymos och hematochezi.
c
Hypertoni omfattar: hypertoni, hypertonisk kris, ökat diastoliskt blodtryck, ortostatisk hypertoni och ökat blodtryck.
d
Gastrointestinal smärta och buksmärta omfattar: magbesvär, buksmärta, smärta i nedre delen av buken, smärta i övre delen av buken, ömhet i buken, epigastriska besvär och gastrointestinal smärta.
e
Oral inflammation omfattar: aftös stomatit, aftös ulceration, ytligt sår i tandköttet, ulceration i tandköttet, blåsor i munnens slemhinna, stomatit, glossit, sår i munnen och slemhinneinflammation.
f
Oral smärta omfattar: oral smärta, glossodyni, ömmande tandkött, orofaryngealt obehag, orofaryngeal smärta och obehag i tungan.
g
Pankreatit omfattar: pankreatit och akut pankreatit.
h
Leversvikt omfattar: leversvikt, akut leversvikt och kronisk leversvikt.
i
Hepatisk encefalopati omfattar: hepatisk encefalopati, leverkoma, metabolisk encefalopati och encefalopati.
j
Hepatocellulär skada och hepatit omfattar: läkemedelsinducerad leverskada, leversteatos och kolestatisk leverskada.
k
Njursvikt omfattar: akut prerenal njursvikt, njursvikt, akut njursvikt, akut njurskada och renal tubulär nekros.
l
Icke-gastrointestinal fistel omfattar fall med fistlar som förekommer utanför magsäcken och tarmarna såsom trakeala fistlar, trakeoesofageala fistlar, esofagusfistlar, kutana fistlar och fistlar i de kvinnliga könsorganen.
Beskrivning av utvalda biverkningar
Hypertoni (se avsnitt Varningar och försiktighet)
DTC I den pivotala fas 3-prövningen SELECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades hypertoni (omfattande hypertoni, hypertonisk kris, ökat diastoliskt blodtryck och ökat blodtryck) hos 72,8 % av de patienter som behandlades med lenvatinib och 16,0 % av patienterna i den placebobehandlade gruppen. Mediantiden till debut var 16 dagar hos patienter som behandlades med lenvatinib. Biverkningar av grad 3 eller högre (inklusive en biverkning av grad 4) förekom hos 44,4 % av de patienter som behandlades med lenvatinib jämfört med 3,8 % av de placebobehandlade patienterna. I majoriteten av fallen försvann eller avtog biverkningarna efter behandlingsuppehåll eller dosreduktion, vilket skedde hos 13,0 % respektive 13,4 % av patienterna. Hos 1,1 % av patienterna ledde hypertoni till permanent utsättning av behandling.
HCC I fas 3-prövningen REFLECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades hypertoni (omfattande hypertoni, ökat blodtryck, ökat diastoliskt blodtryck och ortostatisk hypertoni) hos 44,5 % av de patienter som behandlades med lenvatinib, medan hypertoni av grad 3 förekom hos 23,5 %. Mediantiden till debut var 26 dagar. I majoriteten av fallen försvann biverkningarna efter behandlingsuppehåll eller dosreduktion, vilket skedde hos 3,6 % respektive 3,4 % av patienterna. En patient (0,2 %) fick lenvatinib utsatt på grund av hypertoni.
EC I fas 3-studien studie 309 (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades hypertoni hos 65 % av patienterna i lenvatinib plus pembrolizumabgruppen. Biverkningar av grad 3 eller högre inträffade hos 38,4 % av patienterna i lenvatinib- plus pembrolizumabgruppen. Mediantiden till debut i lenvatinib- plus pembrolizumabgruppen var 15 dagar. Uppehåll, dosreduktion och utsättning av lenvatinib inträffade hos 11,6 %, 17,7 % respektive 2,0 % av patienterna.
RCC I CLEAR (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades hypertoni hos 56,3 % av patienterna i gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab och hos 42,6 % av patienterna i gruppen som fick sunitinib. Den exponeringsjusterade frekvensen av hypertoni var 0,65 episoder per patientår i gruppen som fick
Internal
lenvatinib plus pembrolizumab och 0,73 episoder per patientår i gruppen som fick sunitinib. Mediantiden till debut hos de lenvatinib- plus pembrolizumabbehandlade patienterna var 0,7 månader. Biverkningar av grad 3 eller högre inträffade hos 28,7 % av gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab jämfört med hos 19,4 % av gruppen som fick sunitinib. 16,8 % av patienterna med hypertoni fick dosjusteringar av lenvatinib (9,1 % dosuppehåll och 11,9 % dosreduktion). Hos 0,9 % av patienterna ledde hypertoni till permanent utsättning av lenvatinib.
I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus rapporterades hypertoni hos 42,5 % av patienterna (incidensen av hypertoni av grad 3 eller grad 4 var 19,7 %). Hos patienter, vars data om individuella läkemedelsjusteringar samlades in, genomfördes dosjusteringar av lenvatinib för 9,8 % av patienterna med hypertoni (dosreduktion för 5,3 % och dosuppehåll för 6,2 %) och behandlingen sattes ut permanent för 0,9 % av patienterna. Mediantiden till debut av hypertonibiverkningar hos patienter som behandlades med lenvatinib plus everolimus var 0,5 månad.
Proteinuri (se avsnitt Varningar och försiktighet)
DTC I den pivotala fas 3-prövningen SELECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades proteinuri hos 33,7 % av de patienter som behandlades med lenvatinib och 3,1 % av patienterna i den placebobehandlade gruppen. Mediantiden till debut var 6,7 veckor. Biverkningar av grad 3 förekom hos 10,7 % av de patienter som behandlades med lenvatinib och ingen av de placebobehandlade patienterna. I majoriteten av fallen försvann eller avtog proteinurin efter behandlingsuppehåll eller dosreduktion, vilket skedde hos 16,9 % respektive 10,7 % av patienterna. Proteinuri ledde till permanent utsättning av behandling hos 0,8 % av patienterna.
HCC I fas 3-prövningen REFLECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades proteinuri hos 26,3 % av patienterna som behandlades med lenvatinib, medan biverkningar av grad 3 förekom hos 5,9 %. Mediantiden till debut var 6,1 veckor. I majoriteten av fallen försvann biverkningarna efter behandlingsuppehåll eller dosreduktion, vilket skedde hos 6,9 % respektive 2,5 % av patienterna. Proteinuri ledde till permanent utsättning av behandling hos 0,6 % av patienterna.
EC I fas 3-studien studie 309 (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades proteinuri hos 29,6 % av de lenvatinib- plus pembrolizumabbehandlade patienterna och biverkningar av grad ≥3 inträffade hos 5,4 % av patienterna. Mediantiden till debut var 34,5 dagar. Uppehåll, dosreduktion och utsättning av lenvatinib inträffade hos 6,2 %, 7,9 % respektive 1,2 % av patienterna.
RCC I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus rapporterades proteinuri hos 34,8 % av patienterna (9,0 % var av grad ≥3). Hos patienter, vars data om individuella läkemedelsjusteringar samlades in, genomfördes dosjusteringar av lenvatinib för 15,1 % av patienterna med proteinuri (dosreduktion för 9,6 % och dosuppehåll för 9,8 %) och behandlingen sattes ut permanent för 2,1 % av patienterna. Mediantiden till debut av proteinuri hos patienter som behandlades med lenvatinib plus everolimus var 1,4 månader.
Njursvikt och nedsatt njurfunktion (se avsnitt Varningar och försiktighet)
DTC I den pivotala fas 3-prövningen SELECT (se avsnitt Farmakodynamik) utvecklade 5,0 % av patienterna njursvikt och 1,9 % utvecklade nedsatt njurfunktion (3,1 % av patienterna hade en händelse med njursvikt eller nedsatt njurfunktion av grad ≥3). I placebogruppen utvecklade 0,8 % av patienterna njursvikt eller nedsatt njurfunktion (0,8 % var av grad ≥3).
Internal
HCC I fas 3-prövningen REFLECT (se avsnitt Farmakodynamik) utvecklade 7,1 % av patienterna som behandlades med lenvatinib en händelse med njursvikt eller nedsatt njurfunktion. Biverkningar av grad 3 eller högre förekom hos 1,9 % av patienterna som behandlades med lenvatinib.
EC I fas 3-studien studie 309 (se avsnitt Farmakodynamik) utvecklade 18,2 % av patienterna som behandlats med lenvatinib plus pembrolizumab njursvikt/nedsatt njurfunktion. Biverkningar av grad ≥3 inträffade hos 4,2 % av patienterna. Mediantiden till debut var 86,0 dagar. Uppehåll, dosreduktion och utsättning av lenvatinib inträffade hos 3,0 %, 1,7 % respektive 1,2 % av patienterna.
RCC I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus utvecklade 1,3 % av patienterna njursvikt (0,6 % var av grad ≥3) och 5,3 % utvecklade akut njurskada (2,7 % var av grad ≥3). Njurbiverkningar rapporterades hos 17,2 % av patienterna (4,3 % var av grad ≥3). Hos patienter, vars data om individuella läkemedelsjusteringar samlades in, genomfördes dosjusteringar av lenvatinib för 5,5 % av patienterna med njurbiverkningar (dosreduktion för 2,3 % och dosuppehåll för 4,0 %) och behandlingen sattes ut permanent för 1,9 % av patienterna. Mediantiden till debut av njurbiverkningar hos patienter som behandlades med lenvatinib plus everolimus var 3,5 månader.
Nedsatt hjärtfunktion (se avsnitt Varningar och försiktighet)
DTC I den pivotala fas 3-prövningen SELECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades minskad ejektionsfraktion/hjärtsvikt hos 6,5 % av patienterna (1,5 % var av grad ≥3) i gruppen som behandlades med lenvatinib och 2,3 % i placebogruppen (ingen var av grad ≥3).
HCC I fas 3-prövningen REFLECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades nedsatt hjärtfunktion (omfattande kongestiv hjärtsvikt, kardiogen chock och hjärt-lungsvikt) hos 0,6 % av patienterna (0,4 % var av grad ≥3) i den grupp som behandlades med lenvatinib.
EC I fas 3-studien studie 309 (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades nedsatt hjärtfunktion hos 1,0 % av patienterna som behandlats med lenvatinib plus pembrolizumab och biverkningar av grad ≥3 inträffade hos 0,5 % av patienterna. Mediantiden till debut var 112,0 dagar. Dosreduktion och utsättning av lenvatinib inträffade båda hos 0,2 % av patienterna.
RCC I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus rapporterades nedsatt hjärtfunktion hos 3,5 % av patienterna (1,8 % var av grad ≥3). Hos patienter, vars data om individuella läkemedelsjusteringar samlades in, genomfördes dosjusteringar av lenvatinib för 0,9 % av patienterna med biverkningen nedsatt hjärtfunktion (dosreduktion för 0,4 % och dosuppehåll för 0,8 %) och behandlingen sattes ut permanent för 0,6 % av patienterna. Mediantiden till debut av biverkningen nedsatt hjärtfunktion hos patienter som behandlades med lenvatinib plus everolimus var 3,6 månader.
Bakre reversibelt encefalopatisyndrom (pres)/reversibelt bakre leukoencefalopatisyndrom (rpls)
(Se avsnitt Varningar och försiktighet)
DTC I den pivotala fas 3-prövningen SELECT (se avsnitt Farmakodynamik) förekom en händelse med PRES (grad 2) i gruppen som behandlades med lenvatinib och inga rapporter i placebogruppen.
HCC I fas 3-prövningen REFLECT (se avsnitt Farmakodynamik) förekom en händelse med PRES (grad 2) i gruppen som behandlades med lenvatinib.
Internal
Bland 1 823 patienter som behandlades med lenvatinib som monoterapi i kliniska prövningar förekom fem fall (0,3 %) med PRES (0,2 % var av grad 3 eller 4), varav alla försvann efter behandlingen och/eller dosavbrott eller permanent utsättande.
EC I fas 3-studien studie 309 (se avsnitt Farmakodynamik) inträffade en PRES-händelse (av grad 1) i den lenvatinib plus pembrolizumabbehandlade gruppen för vilken lenvatinib avbröts.
RCC I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus rapporterades 1 händelse av PRES (grad 2), som inträffade efter 1,3 månaders behandling och som inte krävde dosjustering eller läkemedelsutsättning.
Levertoxicitet (se avsnitt Varningar och försiktighet)
DTC I den pivotala fas 3-prövningen SELECT (se avsnitt Farmakodynamik) var de vanligaste rapporterade leverrelaterade biverkningarna hypoalbuminemi (9,6 % för lenvatinib mot 1,5 % för placebo) och förhöjda nivåer av leverenzymer, omfattande ökningar av alaninaminotransferas (7,7 % för lenvatinib mot 0 för placebo), aspartataminotransferas (6,9 % för lenvatinib mot 1,5 % för placebo), samt bilirubin i blod (1,9 % för lenvatinib mot 0 för placebo). Mediantiden till debut av leverbiverkningar hos patienter som behandlades med lenvatinib var 12,1 veckor. Leverrelaterade biverkningar av grad 3 eller högre (inklusive en biverkning av grad 5 med leversvikt) förekom hos 5,4 % av de patienter som behandlades med lenvatinib jämfört med 0,8 % av de placebobehandlade patienterna. Leverrelaterade biverkningar ledde till behandlingsuppehåll och dosreduktioner hos 4,6 % respektive 2,7 % av patienterna och till permanent utsättning av lenvatinib hos 0,4 %.
Hos de 1 166 patienter som behandlades med lenvatinib förekom tre fall (0,3 %) av leversvikt, alla med dödlig utgång. Ett fall var en patient utan levermetastaser. Det förekom också ett fall av akut hepatit hos en patient utan levermetastaser.
HCC I fas 3-prövningen REFLECT (se avsnitt Farmakodynamik) var de oftast rapporterade levertoxiska biverkningarna förhöjd bilirubinnivå i blod (14,9 %), förhöjd nivå av aspartataminotransferas (13,7 %), förhöjd nivå av alaninaminotransferas (11,1 %), hypoalbuminemi (9,2 %), hepatisk encefalopati (8,0 %), förhöjd nivå av gammaglutamyltransferas (7,8%) och förhöjd nivå av alkaliskt fosfatas i blodet (6,7 %). Mediantiden till debut av levertoxiska biverkningar var 6,4 veckor. Levertoxiska biverkningar av ≥grad 3 förekom hos 26,1 % av de patienter som behandlades med lenvatinib. Leversvikt (omfattande händelser med dödlig utgång hos 12 patienter) förekom hos 3,6 % av patienterna (samtliga var ≥grad 3). Hepatisk encefalopati (omfattande händelser med dödlig utgång hos 4 patienter) förekom hos 8,4 % av patienterna (5,5 % var ≥grad 3). Det förekom 17 (3,6 %) dödsfall till följd av levertoxiska händelser i lenvatinibarmen och 4 (0,8 %) dödsfall i sorafenibarmen. Levertoxiska biverkningar ledde till behandlingsuppehåll och dosreduktioner hos 12,2 % respektive 7,4 % av patienterna som behandlades med lenvatinib och till permanent utsättning hos 5,5 %.
I flera kliniska prövningar där 1 327 patienter fick lenvatinib som monoterapi för andra indikationer än HCC rapporterades leversvikt (inklusive händelser med dödlig utgång) hos 4 patienter (0,3 %), leverskada hos 2 patienter (0,2 %), akut hepatit hos 2 patienter (0,2 %) och levercellskada hos 1 patient (0,1 %).
EC I fas 3-studien studie 309 (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades levertoxicitet hos 33,7 % av de lenvatinib- plus pembrolizumabbehandlade patienterna och biverkningar av grad ≥3 inträffade hos 12,1 % av patienterna. Mediantiden till debut var 56,0 dagar. Uppehåll, dosreduktion och utsättning av lenvatinib inträffade hos 5,2 %, 3,0 % respektive 1,2 % av patienterna.
Internal
RCC I CLEAR (se avsnitt Farmakodynamik) var de vanligast rapporterade lever-relaterade biverkningarna i gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab förhöjda nivåer av leverenzymer, inklusive förhöjningar av alaninaminotransferas (11,9 %), aspartataminotransferas (11,1 %) och bilirubin i blod (4,0 %). Liknande biverkningar inträffade i den sunitinibbehandlade gruppen i frekvenserna 10,3 %, 10,9 % respektive 4,4 %. Mediantiden till debut av leverbiverkningar var 3,0 månader (oavsett grad) i gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab och 0,7 månader i gruppen som fick sunitinib. Den exponeringsjusterade frekvensen av levertoxicitetshändelser var 0,39 episoder per patientår i gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab och 0,46 episoder per patientår i gruppen som fick sunitinib. Leverrelaterade biverkningar av grad 3 inträffade hos 9,9 % av patienterna som fick lenvatinib plus pembrolizumab och hos 5,3 % av patienterna som fick sunitinib. Leverrelaterade biverkningar ledde till dosuppehåll och dosreduktion av lenvatinib hos 8,5 % respektive 4,3 % av patienterna och till permanent utsättning av lenvatinib hos 1,1 % av patienterna.
I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus var de oftast rapporterade leverrelaterade biverkningarna förhöjda leverenzymnivåer: förhöjt alaninaminotransferas (11,9 %), aspartataminotransferas (11,4 %) och gammaglutamyltransferas (2,7 %). Leverrelaterade biverkningar av grad 3 inträffade för 6,1 % av patienterna som behandlades med lenvatinib plus everolimus. Hos patienter, vars data om individuella läkemedelsjusteringar samlades in, genomfördes dosjusteringar av lenvatinib för 6,0 % av patienterna med levertoxicitetsbiverkningar (dosreduktion för 2,8 % och dosuppehåll för 4,2 %) och behandlingen sattes ut permanent för 0,9 % av patienterna. Mediantiden till debut av leverrelaterade biverkningar hos patienter som behandlades med lenvatinib plus everolimus var 1,8 månader.
Arteriella tromboembolier (se avsnitt Varningar och försiktighet)
DTC I den pivotala fas 3-prövningen SELECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades händelser med arteriella tromboembolier hos 5,4 % av patienterna som behandlades med lenvatinib och 2,3 % av patienterna i placebogruppen.
HCC I fas 3-prövningen REFLECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades händelser med arteriella tromboembolier hos 2,3 % av patienterna som behandlades med lenvatinib.
Bland de 1 823 patienterna som behandlades med lenvatinib som monoterapi i kliniska prövningar förekom tio fall (0,5 %) av arteriella tromboembolier (fem fall av hjärtinfarkt och fem fall av stroke) med dödlig utgång.
EC I fas 3-studien studie 309 (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades arteriella tromboembolier hos 3,7 % av de lenvatinib- plus pembrolizumabbehandlade patienterna och biverkningar av grad ≥3 inträffade hos 2,2 % av patienterna. Mediantiden till debut var 59,0 dagar. Uppehåll och utsättning av lenvatinib inträffade hos 0,2 % respektive 2,0 % av patienterna.
RCC I CLEAR (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades 5,4 % av patienterna i gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab få arteriella tromboemboliska biverkningar (varav 3,7 % var grad ≥3) jämfört med 2,1 % av patienterna i gruppen som fick sunitinib (varav 0,6 % var grad ≥3). Inga biverkningshändelser var dödliga. Den exponeringsjusterade frekvensen av arteriella tromboemboliska händelser var 0,04 episoder per patientår i gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab och 0,02 episoder per patientår i gruppen som fick sunitinib. Den vanligast rapporterade arteriella tromboemboliska biverkan i gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab var myokardinfarkt (3,4 %). En myokardinfarktshändelse (0,3 %) inträffade i gruppen som fick sunitinib. Mediantiden till debut av arteriella tromboemboliska biverkningar var 10,4 månader i gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab.
Internal
I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus rapporterades biverkningen arteriell tromboemboli hos 2,7 % av patienterna (2,2 % var av grad ≥3). Hos patienter, vars data om individuella läkemedelsjusteringar samlades in, genomfördes dosjusteringar av lenvatinib för 0,6 % av patienterna med biverkningen arteriell tromboemboli (dosuppehåll för 0,6 %), och behandlingen sattes ut permanent för 1,5 % av patienterna. Den oftast rapporterade typen av arteriell tromboemboli i gruppen som behandlades med lenvatinib plus everolimus var myokardinfarkt (1,3 %). Mediantiden till debut av biverkningen arteriell tromboemboli hos patienter som behandlades med lenvatinib plus everolimus var 6,8 månader.
Blödning (se avsnitt Varningar och försiktighet)
DTC I den pivotala fas 3-prövningen SELECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades blödning hos 34,9 % (1,9 % var av grad ≥3) av de patienter som behandlades med lenvatinib mot 18,3 % (3,1 % var av grad ≥3) av patienterna i den placebobehandlade gruppen. De biverkningar som förekom i en frekvens som var ≥0,75 % högre än för placebo var: epistaxis (11,9 %), hematuri (6,5 %), kontusion (4,6 %), tandköttsblödning (2,3 %), hematokesi (2,3 %), rektalblödning (1,5 %), hematom (1,1 %), hemorrojdblödning (1,1 %), larynxblödning (1,1 %), petekier (1,1 %) och intrakraniell tumörblödning (0,8 %). I denna prövning förekom ett fall av intrakraniell blödning med dödlig utgång bland 16 patienter som fick lenvatinib och hade CNS-metastaser före behandlingen.
Mediantiden till debut hos patienter som behandlades med lenvatinib var 10,1 veckor. Inga skillnader observerades mellan lenvatinib- och placebobehandlade patienter när det gällde frekvenserna av allvarliga biverkningar (3,4 % mot 3,8 %), biverkningar som ledde till utsättning av behandling i förtid (1,1 % mot 1,5 %) eller biverkningar som ledde till behandlingsuppehåll (3,4 % mot 3,8 %) eller dosreduktion (0,4 % mot 0).
HCC I fas 3-prövningen REFLECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades blödning hos 24,6 % av patienterna och 5,0 % var av grad ≥3. Biverkningar av grad 3 förekom hos 3,4 %, biverkningar av grad 4 hos 0,2 % och 7 patienter (1,5 %) fick en biverkning av grad 5 omfattande cerebral blödning, övre gastrointestinal blödning, tarmblödning och tumörblödning. Mediantiden till första debut var 11,9 veckor. En blödningshändelse ledde till behandlingsuppehåll eller dosreduktion hos 3,2 % respektive 0,8 % av patienterna och till utsättning av behandling hos 1,7 % av patienterna.
I flera kliniska prövningar där 1 327 patienter fick lenvatinib som monoterapi för andra indikationer än HCC rapporterades blödning av grad ≥ 3 eller högre hos 2 % av patienterna, tre patienter (0,2 %) hade blödning av grad 4 och åtta patienter (0,6 %) hade en biverkning av grad 5 omfattande arteriell blödning, hemorragisk stroke, intrakraniell blödning, intrakraniell tumörblödning, hematemes, melena, hemoptys och tumörblödning.
EC I fas 3-studien studie 309 (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades blödning hos 24,4 % av de lenvatinib- plus pembrolizumabbehandlade patienterna och biverkningar av grad ≥ 3 inträffade hos 3,0 % av patienterna. Mediantiden till debut var 65,0 dagar. Uppehåll, dosreduktion och utsättning av lenvatinib inträffade hos 1,7 %, 1,2 % respektive 1,7 % av patienterna.
RCC I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus rapporterades blödningar hos 28,6 % av patienterna (3,2 % var av grad ≥3). Hos patienter, vars data om individuella läkemedelsjusteringar samlades in, genomfördes dosjusteringar av lenvatinib för 4,9 % av patienterna med blödningsbiverkningar (dosuppehåll för 4,2 % och dosreduktion för 0,8 %) och behandlingen sattes ut permanent för 0,6 % av patienterna. De oftast rapporterade blödningsbiverkningarna i gruppen som behandlades med lenvatinib plus everolimus var näsblödning (19,4 %) och hematuri (4,2 %). Mediantiden till debut av blödningsbiverkningar hos patienter som behandlades med lenvatinib plus everolimus var 1,9 månader.
Internal
Hypokalcemi (se avsnitt Varningar och försiktighet)
DTC I den pivotala fas 3-prövningen SELECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades hypokalcemi hos 12,6 % av de patienter som behandlades med lenvatinib mot inga fall i den placebobehandlade armen. Mediantiden till debut hos patienter som behandlades med lenvatinib var 11,1 veckor. Biverkningar av grad 3 eller 4 förekom hos 5,0 % av de patienter som behandlades med lenvatinib mot ingen av de placebobehandlade patienterna. De flesta biverkningar försvann efter stödjande behandling, utan behandlingsuppehåll eller dosreduktion, vilket skedde hos 1,5 % respektive 1,1 % av patienterna; hos en patient med hypokalcemi av grad 4 skedde permanent utsättning av behandling.
HCC I fas 3-prövningen REFLECT (se avsnitt Farmakodynamik), rapporterades hypokalcemi hos 1,1 % av patienterna, däribland biverkningar av grad 3 hos 0,4 %. Behandlingsuppehåll med lenvatinib på grund av hypokalcemi förekom hos en patient (0,2 %) och det förekom ingen dosreduktion eller utsättning.
EC I fas 3-studien studie 309 (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades hypokalcemi hos 3,9 % av de lenvatinib- plus pembrolizumabbehandlade patienterna och biverkningar av grad ≥3 inträffade hos 1,0 % av patienterna. Mediantiden till debut var 148,0 dagar. Inga dosjusteringar av lenvatinib rapporterades.
RCC I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus rapporterades hypokalcemi hos 4,8 % av patienterna (1,1 % var av grad ≥3). Hos patienter, vars data om individuella läkemedelsjusteringar samlades in, genomfördes dosjusteringar av lenvatinib för 0,8 % av patienterna med hypokalcemi (dosuppehåll för 0,6 % och dosreduktion för 0,4 %) och behandlingen sattes inte ut permanent för någon patient. Mediantiden till debut av hypokalcemi hos patienter som behandlades med lenvatinib plus everolimus var 2,9 månader.
Gastrointestinal perforation och fistelbildning (se avsnitt Varningar och försiktighet)
DTC I den pivotala fas 3-prövningen SELECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades händelser med gastrointestinal perforation eller fistelbildning hos 1,9 % av patienterna som behandlades med lenvatinib och 0,8 % av patienterna i placebogruppen.
HCC I fas 3-prövningen REFLECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades händelser med gastrointestinal perforation eller fistelbildning hos 1,9 % av patienterna som behandlades med lenvatinib.
EC I fas 3-studien studie 309 (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades händelser av fistelbildning hos 2,5 % av de lenvatinib- plus pembrolizumabbehandlade patienterna och biverkningar av grad ≥3 inträffade hos 2,5 % av patienterna. Mediantiden till debut var 117,0 dagar. Utsättning av lenvatinib inträffade hos 1,0 % av patienterna. Händelser av gastrointestinal perforation rapporterades hos 3,9 % av de lenvatinib- plus pembrolizumabbehandlade patienterna och biverkningar av grad ≥3 inträffade hos 3,0 % av patienterna. Mediantiden till debut var 42 dagar. Uppehåll och utsättning av lenvatinib inträffade hos 0,5 % respektive 3,0 % av patienterna.
RCC I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus rapporterades GI- perforationsbiverkningar för 3,7 % av patienterna (2,9 % var av grad ≥3). Hos patienter, vars data om individuella läkemedelsjusteringar samlades in, genomfördes dosjusteringar av lenvatinib för 2,1 % av patienterna med GI-perforationer (dosuppehåll för 1,5 % och dosreduktion för 0,6 %) och behandlingen sattes ut permanent för 1,1 % av patienterna. Mediantiden till debut av GI- perforationsbiverkningar hos patienter som behandlades med lenvatinib plus everolimus var 3,6 månader.
Internal
I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus rapporterades fistelbildningsbiverkningar för 1,0 % av patienterna (0,5 % var av grad ≥3). Hos patienter, vars data om individuella läkemedelsjusteringar samlades in, genomfördes dosjusteringar av lenvatinib för 0,8 % av patienterna med GI-perforationer (dosuppehåll för 0,8 %) och behandlingen sattes ut permanent för 0,4 % av patienterna. Mediantiden till debut av fistelbildningsbiverkningar hos patienter som behandlades med lenvatinib plus everolimus var 3,7 månader.
Icke-gastrointestinal fistel (se avsnitt Varningar och försiktighet)
Användning av lenvatinib har förknippats med fall med fistlar inklusive reaktioner som resulterat i dödsfall. Rapporter om fistlar som omfattar andra områden av kroppen än magsäcken eller tarmarna observerades vid olika indikationer. Reaktioner rapporterades vid olika tidpunkter under behandlingen, från två veckor till över 1 år från insättandet av lenvatinib, med en medianlatens på ungefär 3 månader.
Förlängning av qt-intervall (se avsnitt Varningar och försiktighet)
DTC I den pivotala fas 3-prövningen SELECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades förlängt QT-/QTc-intervall hos 8,8 % av patienterna som behandlades med lenvatinib och 1,5 % av patienterna i placebogruppen. Incidensen med förlängt QT-intervall över 500 ms var 2 % hos patienterna i den lenvatinibbehandlade patientgruppen jämfört med inga rapporter i placebogruppen.
HCC I fas 3-prövningen REFLECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades förlängt QT-/QTc-intervall hos 6,9 % av patienterna som behandlades med lenvatinib. Incidensen med förlängt QTcF-intervall över 500 ms var 2,4 %.
EC I fas 3-studien studie 309 (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades förlängt QT-intervall hos 3,9 % av de lenvatinib- plus pembrolizumabbehandlade patienterna och biverkningar av grad ≥3 inträffade hos 0,5 % av patienterna. Mediantiden till debut var 115,5 dagar. Uppehåll och dosreduktion av lenvatinib inträffade hos 0,2 % respektive 0,5 % av patienterna.
RCC I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus rapporterades QTcF-intervall som hade förlängts med mer än 60 ms hos 9,8 % av patienterna i gruppen som behandlades med lenvatinib plus everolimus. Incidensen av QTc-intervall över 500 ms var 3,3 % i gruppen som behandlades med lenvatinib plus everolimus. Mediantiden till debut av QT- förlängningsbiverkningar hos patienter som behandlades med lenvatinib plus everolimus var 3,0 månader.
Förhöjd nivå av tyreoideastimulerande hormon i blodet/hypotyreos (se avsnitt Varningar och försiktighet)
DTC I den pivotala fas 3-prövningen SELECT (se avsnitt Farmakodynamik) hade 88 % av alla patienter en utgångsnivå av TSH som var mindre eller lika med 0,5 millienheter/liter. Hos patienter med en normal utgångsnivå av TSH observerades en höjning av TSH-nivån över 0,5 millienheter/liter efter behandlingsstart hos 57 % av patienterna som behandlades med lenvatinib jämfört med 14 % av de placebobehandlade patienterna.
HCC I fas 3-prövningen REFLECT (se avsnitt Farmakodynamik) hade 89,6 % av alla patienter en utgångsnivå av TSH som var mindre än den övre normalgränsen. En höjning av TSH-nivån över den övre normalgränsen observerades efter behandlingsstart hos 69,6 % av patienterna som behandlades med lenvatinib.
Internal
EC I fas 3-studien studie 309 (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades hypotyreos hos 68,2 % av de lenvatinib- plus pembrolizumabbehandlade patienterna och biverkningar av grad ≥ 3 inträffade hos 1,2 % av patienterna. Mediantiden till debut var 62,0 dagar. Uppehåll och dosreduktion av lenvatinib inträffade hos 2,2 % respektive 0,7 % av patienterna.
Förhöjt TSH i blod rapporterades hos 12,8 % av de lenvatinib- plus pembrolizumabbehandlade patienterna. Inga patienter rapporterade någon biverkning av grad ≥ 3. Uppehåll inträffade hos 0,2 % av patienterna.
RCC I CLEAR (se avsnitt Farmakodynamik) inträffade hypotyreos hos 47,2 % av patienterna i gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab och hos 26,5% av patienterna i gruppen som fick sunitinib. Den exponeringsjusterade hypotyreosfrekvensen var 0,39 episoder per patientår i gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab och 0,33 episoder per patientår i gruppen som fick sunitinib. I allmänhet var majoriteten av hypotyreosbiverkningarna i gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab av grad 1 eller 2. Hypotyreos av grad 3 rapporterades hos 1,4 % av patienterna i gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab jämfört med hos ingen i gruppen som fick sunitinib. Vid baslinjen hade 90,0 % av patienterna i gruppen som fick lenvatinib plus pembrolizumab och 93,1 % av patienterna i gruppen som fick sunitinib TSH-nivåer på ≤över den normala gränsen. Förhöjningar av TSH på >över den normala gränsen observerades efter baslinjen hos 85,0 % av patienterna som fick lenvatinib plus pembrolizumab jämfört med hos 65,6 % av patienterna som fick sunitinib. Bland de patienter som fick lenvatinib plus pembrolizumab resulterade hypotyreosbiverkningarna i dosjustering av lenvatinib (sänkning eller uppehåll) hos 2,6 % av patienterna och utsättning av lenvatinib hos en patient.
I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus uppträdde hypotyreos hos 24,1 % av patienterna. I allmänhet var majoriteten av hypotyreosbiverkningarna av grad 1 eller 2. Hypotyreos av grad 3 rapporterades för 0,3 % av patienterna som behandlades med lenvatinib plus everolimus. Mediantiden till debut av hypotyreosbiverkningar hos patienter som behandlades med lenvatinib plus everolimus var 2,7 månader. Vid baslinjen hade 83,0 % av patienterna i gruppen som behandlades med lenvatinib plus everolimus TSH-nivåer ≤den övre normalgränsen. Förhöjningar av TSH >den övre normalgränsen observerades efter baslinjen hos 71,3 % av patienterna som behandlades med lenvatinib plus everolimus. Hos patienter, vars data om individuella läkemedelsjusteringar samlades in, genomfördes dosjusteringar av lenvatinib för 1,3 % av patienterna med hypotyreosbiverkningar (dosreduktion för 0,4 % och dosuppehåll för 0,9 %). Inga utsättningar rapporterades.
Diarré (se avsnitt Varningar och försiktighet)
DTC I den pivotala fas 3-prövningen SELECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades diarré hos 67,4 % av patienterna i den lenvatinibbehandlade gruppen (9,2 % var av grad ≥3) och hos 16,8 % av patienterna i placebogruppen (ingen var av grad ≥3).
HCC I fas 3-prövningen REFLECT (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades diarré hos 38,7 % av patienterna som behandlades med lenvatinib (4,2 % var av grad ≥3).
EC I fas 3-studien studie 309 (se avsnitt Farmakodynamik) rapporterades diarré hos 54,2 % av de lenvatinib- plus pembrolizumabbehandlade patienterna (7,6 % var av grad ≥ 3). Uppehåll, dosreduktion och utsättning av lenvatinib inträffade hos 10,6 %, 11,1 % respektive 1,2 % av patienterna.
RCC I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus rapporterades diarré för 69,0 % av patienterna (13,8 % var av grad ≥3). Hos patienter, vars data om individuella
Internal
läkemedelsjusteringar samlades in, genomfördes dosjusteringar av lenvatinib för 30,4 % av patienterna (dosuppehåll för 17,7 % och dosreduktion för 19,6 %) och behandlingen sattes ut permanent för 0,6 % av patienterna.
Pediatrisk population
I de pediatriska studierna 207, 216, 230 och 231 (se avsnitt Farmakodynamik) överensstämde den övergripande säkerhetsprofilen för lenvatinib som enda läkemedel eller i kombination med antingen ifosfamid och etoposid eller everolimus med den säkerhetsprofil som har observerats hos vuxna som behandlas med lenvatinib.
Hos patienter med recidiverande/refraktärt osteosarkom rapporterades pneumotorax med en högre frekvens än den frekvens som har observerats hos vuxna med DTC, HCC, RCC och EC. I studie 207 förekom pneumotorax hos 6 patienter (10,9 %) som behandlades med lenvatinib som enda läkemedel och hos 7 patienter (16,7 %) som behandlades med lenvatinib i kombination med ifosfamid och etoposid. Totalt avbröt 2 patienter studiebehandlingen på grund av pneumotorax. I studie 230 rapporterades pneumotorax hos totalt 14 patienter (11 patienter [28,2 %] som behandlades med lenvatinib plus ifosfamid och etoposid, och 3 patienter [7,7 %] som behandlades med ifosfamid och etoposid). I studie 216 rapporterades pneumotorax hos 3 patienter (4,7 %) med Ewings sarkom, rabdomyosarkom (RMS) och Wilms tumör; alla 3 patienter hade lungmetastaser vid baslinjen. I studie 231 rapporterades pneumotorax hos 8 patienter (6,3 %) med spolcellssarkom, odifferentierat sarkom, rabdomyosarkom, malign perifer nervskidetumör, synovialt sarkom, spolcellskarcinom samt malign benbildande fibromyxoid tumör; alla 8 patienter hade lungmetastaser eller primär sjukdom i bröstkorgsväggen eller pleurahålan vid baslinjen. I studierna 216 och 230 var det ingen patient som avbröt studiebehandlingen på grund av pneumotorax. I studie 231 avbröt en patient studiebehandlingen på grund av pneumotorax. Förekomsten av pneumotorax verkade huvudsakligen vara förknippad med lungmetastaser och underliggande sjukdom.
I doseringskohorten med ett läkemedel i studie 207 var de vanligaste (≥40 %) rapporterade biverkningarna minskad aptit, diarré, hypotyreos, kräkningar, buksmärtor, feber, hypertoni och viktnedgång. I expansionskohorten med ett läkemedel för patienter med recidiverande eller refraktärt osteosarkom var de vanligaste (≥40 %) rapporterade biverkningarna minskad aptit, huvudvärk, kräkningar, hypotyreos och proteinuri.
I doseringskohorten med kombinerade läkemedel i studie 207 var de vanligaste (≥50 %) rapporterade biverkningarna kräkningar, anemi, illamående, diarré, hypotyreos, buksmärtor, artralgi, näsblod, neutropeni, förstoppning, huvudvärk och extremitetssmärta. I expansionskohorten med kombinerade läkemedel var de vanligaste (≥ 50 %) rapporterade biverkningarna anemi, illamående, minskat antal vita blodkroppar, diarré, kräkningar och minskat antal blodplättar.
I fas 1 (doseringskohorten med kombinerade läkemedel) av studie 216 var de mest förekommande (≥40 %) biverkningarna hypertoni, hypotyreos, hypertriglyceridemi, buksmärta och diarré. I fas 2 (expansion av kohort för kombinerade läkemedel) var de mest förekommande (≥35 %) biverkningarna hypertriglyceridemi, proteinuri, diarré, minskat antal lymfocyter, minskat antal vita blodkroppar, förhöjd kolesterolhalt i blodet, trötthet samt minskat antal blodplättar.
I OLIE-studien (studie 230) var de mest förekommande (≥35 %) biverkningarna hypotyreos, anemi, illamående, minskat antal blodplättar, proteinuri, kräkningar, ryggsmärta, febril neutropeni, hypertoni, förstoppning, diarré, minskat antal neutrofiler och feber.
I studie 231 var de vanligaste rapporterade (≥15 %) biverkningarna hypotyreos, hypertoni, proteinuri, minskad aptit, diarré och minskat antal blodplättar.
Andra särskilda populationer
Äldre
Internal
Dtc
Patienter i åldern ≥75 år var mer benägna att få hypertoni av grad 3 eller 4, proteinuri, minskad aptit och dehydrering.
Hcc
Patienter i åldern ≥75 år hade högre sannolikhet för att drabbas av hypertoni, proteinuri, minskad aptit, asteni, dehydrering, yrsel, sjukdomskänsla, perifert ödem, pruritus och hepatisk encefalopati. Hepatisk encefalopati förekom med mer än två gånger så hög incidens hos patienter i åldern ≥75 år (17,2 %) som hos patienter <75 år (7,1 %). Hepatisk encefalopati var i regel associerad med negativa sjukdomskarakteristika före behandlingsstart eller med samtidig användning av andra läkemedel. Händelser med arteriella tromboembolier förekom också med högre incidens i denna åldersgrupp.
Ec
Patienter ≥75 år var mer benägna att drabbas av urinvägsinfektioner och hypertoni av grad ≥3 (vilket är en ≥10 % ökning jämfört med patienter <65 år).
RCC I CLEAR hade äldre patienter (≥75 år) en högre (≥10 % skillnad) incidens av proteinuri än yngre patienter (<65 år).
I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus hade äldre patienter (≥75 år) en högre (≥10 % skillnad) incidens av minskat antal trombocyter, viktminskning, proteinuri och hypertoni än yngre patienter (<65 år).
Kön
Dtc
Kvinnor hade högre incidens av hypertoni (omfattande hypertoni av grad 3 eller 4), proteinuri och PPE, medan män hade högre incidens av minskad ejektionsfraktion och gastrointestinal perforation och fistelbildning.
Hcc
Kvinnor hade högre incidens av hypertoni, trötthet, förlängt QT-intervall på EKG och alopeci. Män hade högre incidens (26,5 %) av dysfoni än kvinnor (12,3 %), viktminskning och minskat antal blodplättar. Leversvikt observerades endast hos manliga patienter.
RCC I CLEAR hade män en högre (≥10 % skillnad) incidens än kvinnor av diarré.
I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus hade kvinnor en högre incidens (≥10 % skillnad) än män av illamående, kräkningar, asteni och hypertoni.
Etniskt ursprung
Dtc
Asiatiska patienter hade högre (≥10 % skillnad) incidens än kaukasiska patienter av perifert ödem, hypertoni, trötthet, PPE, proteinuri, stomatit, trombocytopeni och myalgi; medan kaukasiska patienter hade högre incidens av diarré, viktminskning, illamående, kräkningar, förstoppning, asteni, buksmärta, smärta i extremiteterna och muntorrhet. En större andel av de asiatiska patienterna fick en dosreduktion av lenvatinib jämfört med kaukasiska patienter. Mediantiden till den första dosreduktionen var också kortare hos asiatiska patienter, och den genomsnittliga dagliga dosen som togs var lägre hos asiatiska än hos kaukasiska patienter.
Hcc
Asiatiska patienter hade högre incidens än kaukasiska patienter av proteinuri, minskat neutrofilantal, minskat antal blodplättar, minskat antal vita blodkroppar och PPE, medan kaukasiska patienter hade
Internal
högre incidens av trötthet, hepatisk encefalopati, akut njurskada, ångest, asteni, illamående, trombocytopeni och kräkningar.
Ec
Asiatiska patienter hade en högre (≥10 % skillnad) incidens än kaukasiska patienter av anemi, sjukdomskänsla, minskat neutrofilantal, stomatit, minskat trombocytantal, proteinuri och PPE medan kaukasiska patienter hade en högre incidens av slemhinneinflammation, buksmärta, diarré, urinvägsinfektion, viktminskning, hypomagnesemi, yrsel, asteni och trötthet.
RCC I CLEAR hade asiatiska patienter en högre (≥10 % skillnad) incidens än kaukasiska patienter av palmoplantar erytrodysestesi, proteinuri och hypotyreos (inklusive förhöjd nivå av sköldkörtelhormon i blodet), medan kaukasiska patienter hade en högre incidens av trötthet, illamående, artralgi, kräkningar och asteni.
I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus hade asiatiska patienter en högre (≥10 % skillnad) incidens än kaukasiska patienter av hypotyreos, stomatit, minskat antal trombocyter, proteinuri, dysfoni, PPE och hypertoni medan kaukasiska patienter hade en högre incidens av illamående, asteni, trötthet och hyperkolesterolemi.
Hypertoni före behandling
Dtc
Patienter med hypertoni före behandling hade högre frekvens av hypertoni, proteinuri, diarré och dehydrering av grad 3 eller 4 och fick fler allvarliga biverkningar i form av dehydrering, hypotoni, lungemboli, malign pleurautgjutning, förmaksflimmer och gastrointestinala symtom (buksmärta, diarré, kräkningar).
RCC I CLEAR hade patienter med hypertoni vid baslinjen en högre incidens av proteinuri än patienter utan hypertoni vid baslinjen.
Diabetes före behandling
RCC I den poolade RCC-populationen som behandlades med lenvatinib och everolimus hade patienter med diabetes före behandling en högre incidens (≥10 % skillnad) av proteinuri än patienterna utan diabetes före behandling.
Nedsatt leverfunktion
Dtc
Patienter med nedsatt leverfunktion före behandling hade högre frekvens av hypertoni och PPE och högre frekvens av hypertoni av grad 3 eller 4, asteni, trötthet och hypokalcemi jämfört med patienter med normal leverfunktion.
Hcc
Patienter som hade en Child-Pugh (CP)-poäng på 6 (omkring 20 % av patienterna i REFLECT- studien) före behandlingsstart hade en högre incidens av minskad aptit, trötthet, proteinuri, hepatisk encefalopati och leversvikt jämfört med patienter som hade en CP-poäng på 5 före behandlingsstart. Levertoxiska händelser och blödningshändelser förekom också med högre incidens hos patienter med CP-poäng 6 jämfört med patienter med CP-poäng 5.
Rcc
Det finns begränsade data avseende patienter med nedsatt leverfunktion vid njurcellskarcinom.
Nedsatt njurfunktion
Internal
Dtc
Patienter med nedsatt njurfunktion före behandling hade högre frekvens av hypertoni av grad 3 eller 4, proteinuri, trötthet, stomatit, perifert ödem, trombocytopeni, dehydrering, förlängt QT-intervall, hypotyreos, hyponatremi, förhöjd nivå av tyreoideastimulerande hormon i blodet och pneumoni jämfört med patienter med normal njurfunktion. Dessa patienter hade också högre frekvens av njurbiverkningar och tendens till högre frekvens av leverbiverkningar.
Hcc
Patienter med nedsatt njurfunktion före behandlingsstart hade högre incidens av trötthet, hypotyreos, dehydrering, diarré, minskad aptit, proteinuri och hepatisk encefalopati. Dessa patienter hade även högre incidens av njurbiverkningar och tromboemboliska händelser.
Rcc
Bland RCC-patienter som behandlades med lenvatinib och everolimus hade patienterna med nedsatt njurfunktion vid baslinjen en högre incidens av trombocytopeni eller minskat antal trombocyter jämfört med patienterna som hade normal njurfunktion.
Patienter med kroppsvikt <60 kg
Dtc
Patienter med låg kroppsvikt (<60 kg) hade högre frekvens av PPE, proteinuri, hypokalcemi och hyponatremi av grad 3 eller 4, samt en tendens till högre frekvens av minskad aptit av grad 3 eller 4.
Rcc
Bland RCC-patienter som behandlades med lenvatinib och everolimus hade de med låg kroppsvikt (<60 kg) en högre incidens (≥10 % skillnad) av minskat antal trombocyter och hypertoni.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via
| Läkemedelsverket |
| Box 26 |
| 751 03 Uppsala |
| www.lakemedelsverket.se |
Farmakodynamik
Farmakoterapeutisk grupp: cytostatiska/cytotoxiska medel, proteinkinashämmare, ATC-kod: L01EX08
Lenvatinib är en multikinashämmare som främst har visat antiangiogeniska egenskaper in vitro och in vivo, och direkt hämning av tumörtillväxt observerades också i in vitro-modeller.
Verkningsmekanism
Lenvatinib är en receptortyrosinkinas (RTK)-hämmare som selektivt hämmar kinasaktiviteterna hos de vaskulära endoteliala tillväxtfaktor (VEGF)-receptorerna VEGFR1 (FLT1), VEGFR2 (KDR) och VEGFR3 (FLT4), förutom andra proangiogena och onkogena signalvägsrelaterade RTK, omfattande fibroblasttillväxtfaktor (FGF)-receptorerna FGFR1, 2, 3 och 4, receptorn för trombocytrelaterad tillväxtfaktor (PDGF) PDGFRα, KIT och RET.
Dessutom hade lenvatinib en selektiv, direkt antiproliferativ verkan i cellinjer i levern som är beroende av aktiverad FGFR-signalering, vilket tillskrivs lenvatinibs hämmande effekt på FGFR-signaleringen.
I syngena modeller av mustumörer ledde behandling med lenvatinib i kombination med en monoklonal anti-PD-1-antikropp till minskade nivåer av tumörassocierade makrofager, ökade nivåer av aktiverade cytotoxiska T-celler och större antitumöraktivitet jämfört med någon av behandlingarna ensamt.
Även om det inte studerats direkt med lenvatinib antas verkningsmekanismen för hypertoni medieras genom hämning av VEGFR2 i vaskulära endotelceller. Likaledes antas verkningsmekanismen för proteinuri medieras genom nedreglering av VEGFR1 och VEGFR2 i podocyterna i glomerulus, även om det inte studerats direkt.
Verkningsmekanismen för hypotyreoidism är inte helt klarlagd.
Kombinationen av lenvatinib och everolimus visade ökad antiangiogen aktivitet och antitumöraktivitet som uppvisades genom minskad proliferation av endotelceller, rörbildning hos människa och VEGF- signalering in vitro samt mindre tumörvolym i xenotransplantatmodeller på möss av mänsklig njurcellskarcinom än varje substans för sig.
Verkningsmekanismen för förvärrandet av hyperkolesterolemi med kombinationen lenvatinib och everolimus har inte studerats direkt och är inte helt klarlagt.
Även om det inte har studerats direkt, antas MOA för förvärrandet av diarré med kombinationen lenvatinib och everolimus medieras av den nedsatta intestinala funktionen, som är förknippad med MOA:s för de individuella läkemedlen – VEGF/VEGFR och c-KIT-hämmande av lenvatinib kopplad till mTOR/NHE3-hämmande av everolimus.
Klinisk effekt
Radiojodrefraktär differentierad sköldkörtelcancer
Studien SELECT var en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad multicenterprövning som genomfördes på 392 patienter med radiojodrefraktär differentierad sköldkörtelcancer med oberoende, centralt granskade radiografiska bevis på sjukdomsprogression inom 12 månader (+1 månads fönster) före rekrytering. Radiojodrefraktär definierades som en eller flera mätbara lesioner antingen med avsaknad av jodupptag eller med progression trots behandling med radioaktiv jod (RAI), eller som hade en kumulativ aktivitet av RAI på >600 mCi eller 22 GBq med den sista dosen minst sex månader före inträde i studien. Randomiseringen stratifierades efter geografiskt område (Europa, Nordamerika
Internal
och övriga), tidigare VEGF-/VEGFR-riktad behandling (patienterna kan ha fått 0 eller 1 tidigare VEGF-/VEGFR-riktad behandling) och ålder (≤65 år eller >65 år). Det viktigaste effektmåttet var progressionsfri överlevnad (PFS) som bestämdes genom blindad, oberoende radiologisk granskning med hjälp av RECIST (Response Evaluation Criteria in Solid Tumours) 1.1. De sekundära effektmåtten var total responsfrekvens och total överlevnad. Patienterna i placeboarmen kunde välja att få behandling med lenvatinib vid tidpunkten för bekräftad sjukdomsprogression.
Lämpliga patienter med mätbar sjukdom enligt RECIST 1.1 randomiserades i förhållandet 2:1 till att få lenvatinib 24 mg en gång dagligen (n = 261) eller placebo (n = 131). Demografi och sjukdomskarakteristika före behandlingsstart var välbalanserade för båda behandlingsgrupperna. Av de 392 patienter som randomiserades var 76,3 % naiva för tidigare VEGF-/VEGFR-riktade behandlingar, 49,0 % var kvinnor, 49,7 % var européer och medianåldern var 63 år. Histologiskt hade 66,1 % bekräftad diagnos på papillär sköldkörtelcancer och 33,9 % hade follikulär sköldkörtelcancer som omfattade Hürthle-cellcancer 14,8 % och klarcellscancer 3,8 %. Metastaser förekom hos 99 % av patienterna: i lungor hos 89,3 %, i lymfknutor hos 51,5 %, i skelett hos 38,8 %, i lever hos 18,1 %, i pleura hos 16,3 % och i hjärna hos 4,1 %. Majoriteten av patienterna hade en prestationsstatus enligt ECOG på 0; 42,1 % hade en status på 1; 3,9 % hade en status över 1. Medianvärdet för kumulativ RAI-aktivitet administrerat före inträde i studien var 350 mCi (12,95 GBq).
En statistiskt signifikant förlängning av PFS visades hos patienter som behandlades med lenvatinib jämfört med dem som fick placebo (p <0,0001) (se figur 1). Den positiva effekten på PFS sågs i alla subgrupper för ålder (över eller under 65 år), kön, etnicitet, histologisk subtyp, geografiskt område och de som fått 0 eller 1 tidigare VEGF-/VEGFR-riktad behandling. Efter att sjukdomsprogression bekräftats av oberoende granskning hade 109 (83,2 %) av de patienter som randomiserats till att få placebo bytt till öppen behandling med lenvatinib vid tidpunkten för primär effektanalys.
Den objektiva responsfrekvensen (fullständig respons [CR] plus partiell respons [PR]) per oberoende radiologisk granskning var signifikant (p <0,0001) högre i gruppen som behandlades med lenvatinib (64,8 %) än i den placebobehandlade gruppen (1,5 %). Fyra (1,5 %) försökspersoner som behandlades med lenvatinib uppnådde CR och 165 (63,2 %) försökspersoner hade PR, medan inga försökspersoner som behandlades med placebo hade CR och två (1,5 %) försökspersoner hade PR.
Mediantiden till första dosreduktion var 2,8 månader. Mediantiden till objektiv respons var 2,0 (95 % KI: 1,9; 3,5) månader. Av de patienter som fick fullständig eller partiell respons på lenvatinib observerades dock att 70,4 % utvecklade responsen vid eller inom 30 dagar med dosen 24 mg.
Analysen av total överlevnad stördes av det faktum att placebobehandlade försökspersoner med bekräftad sjukdomsprogression hade valmöjligheten att gå över till öppen behandling med lenvatinib. Det fanns ingen statistiskt signifikant skillnad i total överlevnad mellan behandlingsgrupperna vid tidpunkten för den primära effektanalysen (HR = 0,73; 95 % KI: 0,50; 1,07; p = 0,1032). Mediantiden för total överlevnad (OS) hade inte uppnåtts varken för gruppen med lenvatinib eller ”cross-over” gruppen med placebo.
| Tabell 9 Effektresultat hos DTC-patienter | ||
| Lenvatinib N = 261 | Placebo N = 131 | |
| Progressionsfri överlevnad (PFS)a | ||
| Antal progressioner eller dödsfall (%) | 107 (41,0) | 113 (86,3) |
| Mediantid för PFS i månader (95 % KI) | 18,3 (15,1; NE) | 3,6 (2,2; 3,7) |
| Riskkvot (99 % KI)b,c | 0,21 (0,14; 0,31) | |
| P-värdeb | <0,0001 | |
| Patienter som hade fått 0 tidigare VEGF- /VEGFR-riktad behandling (%) | 195 (74,7) | 104 (79,4) |
| Antal progressioner eller dödsfall | 76 | 88 |
| Mediantid för PFS i månader (95 % KI) | 18,7 (16,4; NE) | 3,6 (2,1; 5,3) |
| Riskkvot (95 % KI)b,c | 0,20 (0,14; 0,27) | |
Internal
| Tabell 9 Effektresultat hos DTC-patienter | ||
| Lenvatinib N = 261 | Placebo N = 131 | |
| Patienter som hade fått 1 tidigare VEGF- /VEGFR-riktad behandling (%) | 66 (25,3) | 27 (20,6) |
| Antal progressioner eller dödsfall | 31 | 25 |
| Mediantid för PFS i månader (95 % KI) | 15,1 (8,8; NE) | 3,6 (1,9; 3,7) |
| Riskkvot (95 % KI)b,c | 0,22 (0,12; 0,41) | |
| Objektiv responsfrekvensa | ||
| Antal objektiva responders (%) | 169 (64,8) | 2 (1,5) |
| (95 % KI) | (59,0; 70,5) | (0,0; 3,6) |
| P-värdeb | <0,0001 | |
| Antal fullständiga responders | 4 | 0 |
| Antal partiella responders | 165 | 2 |
| Mediantid till objektiv responsd, månader (95 % KI) | 2,0 (1,9; 3,5) | 5,6 (1,8; 9,4) |
| Responsdurationd, månader, median (95 % KI) | NE (16,8; NE) | NE (NE, NE) |
| Total överlevnad | ||
| Antal dödsfall (%) | 71 (27,2) | 47 (35,9) |
| Mediantid för OS i månader (95 % KI) | NE (22,0; NE) | NE (20,3; NE) |
| Riskkvot (95 % KI)b, e | 0,73 (0,50; 1,07) | |
| P-värde b, e | 0,1032 | |
| KI, konfidensintervall; NE, ej uppskattbar; OS, total överlevnad; PFS, progressionsfri överlevnad; RPSFT, Rank Preserving Structural Failure Time-modell; VEGF/VEGFR, vaskulär endotelial tillväxtfaktor/vaskulär endotelial tillväxtfaktorreceptor. a: Oberoende radiologisk granskning. b: Stratifierades efter region (Europa mot Nordamerika mot övriga), åldersgrupp (≤ 65 år mot > 65 år) och tidigare VEGF-/VEGFR-riktad behandling (0 mot 1). c: Uppskattades med Cox proportionella riskmodell. d: Uppskattades med hjälp av Kaplan-Meiers metod; 95 % KI konstruerades med en generaliserad metod av Brookmeyer och Crowley hos patienter med bästa totala respons av fullständig respons eller partiell respons. e: Inte justerad för överkorsningseffekt. | ||
Figur 1kaplan-meier-kurva över progressionsfri överlevnad – dtc
Median (månader) (95 % KI) Lenvatinib 18,3 (15,1;
NE) Placebo 3,6 (2,2; 3,7)
HR (99 % KI): 0,21 (0,14;
S F
P ör
f
et
h k
il
o n n a S
Antal försökspersoner med risk Tid (månader)
KI, konfidensintervall; NE, ej uppskattbar.
Internal
Levercellskarcinom
Klinisk effekt och säkerhet för lenvatinib har utvärderats i en internationell, öppen, randomiserad multicenterstudie i fas 3 (REFLECT) hos patienter med icke resektabelt levercellskarcinom (HCC).
Totalt 954 patienter randomiserades 1:1 till att få antingen lenvatinib (12 mg [kroppsvikt ≥60 kg före behandlingsstart] eller 8 mg [kroppsvikt <60 kg före behandlingsstart]) som gavs oralt en gång dagligen eller sorafenib 400 mg som gavs oralt två gånger dagligen.
Patienterna tilläts delta om de hade en leverfunktionsstatus motsvarande Child-Pugh klass A och Eastern Cooperative Oncology Group Performance Status (ECOG PS) 0 eller 1. Patienterna tilläts inte delta om de hade fått tidigare systemisk cancerbehandling för framskridet/icke resektabelt HCC eller någon tidigare anti-VEGF-behandling. Mållesioner som tidigare behandlats med strålbehandling eller lokoregional behandling måste uppvisa radiografisk evidens för sjukdomsprogression. Patienter med ≥50 % leverengagemang, tydlig invasion i gallgången eller en huvudgren av portvenen (Vp4) enligt bilddiagnostik uteslöts också.
• Demografi och sjukdomskarakteristika före behandlingsstart var jämförbar mellan lenvatinibgruppen och sorafenibgruppen och redovisas nedan för samtliga 954 randomiserade patienter:
• Medianålder: 62 år
• Män: 84 %
• Vita: 29 %, asiater: 69 %, svarta eller afroamerikaner: 1,4 %
• Kroppsvikt: <60 kg: 31 %, 60–80 kg: 50 %, >80 kg: 19 %
• Eastern Cooperative Oncology Group Performance Status (ECOG PS) på 0: 63 %, ECOG PS på
1: 37 %
• Child-Pugh A: 99 %, Child-Pugh B: 1 %
• Etiologi: hepatit B (50 %), hepatit C (23 %), alkohol (6 %)
• Frånvaro av makroskopisk portvensinvasion (MPVI): 79 %
• Frånvaro av MPVI, extrahepatisk tumörspridning (EHS) eller båda: 30 %
• Bakomliggande cirros (enligt oberoende granskning av bilddiagnostik): 75 %
• Barcelona Clinic Liver Cancer (BCLC)-stadium B: 20 %; BCLC-stadium C: 80 %
• Tidigare behandlingar: hepatektomi (28 %), strålbehandling (11 %), lokoregional behandling omfattande transarteriell (kemo)embolisering (52 %), radiofrekvensablation (21 %) och perkutan etanolinjektion (4 %)
Det primära effektmåttet var total överlevnad (Overall Survival, OS). Gällande OS var lenvatinib inte sämre än (non-inferior) sorafenib med HR = 0,92 [95 % KI (0,79; 1,06)] och median-OS på 13,6 månader jämfört med 12,3 månader (se tabell 10 och figur 2). Resultaten för surrogateffektmåtten (PFS och ORR) presenteras i tabell 10 nedan.
| Tabell 10 Effektresultat från REFLECT-studien vid HCC | ||||
| Effektparameter | Riskkvota, b (95 % KI) | P-värde d | Median (95 % KI) e | |
| Lenvatinib (N = 478) | Sorafenib (N = 476) | |||
| OS | 0,92 (0,79; 1,06) | Ej tillämpligt | 13,6 (12,1; 14,9) | 12,3 (10,4; 13,9) |
| PFSg (mRECIST) | 0,64 (0,55; 0,75) | <0,00001 | 7,3 (5,6; 7,5) | 3,6 (3,6; 3,7) |
| Procentandelar (95 % KI) | ||||
| c, f, g ORR (mRECIST) | Ej tillämpligt | <0,00001 | 41 % (36 %; 45 %) | 12 % (9 %; 15 %) |
Internal
Databrytpunkt: 13 nov 2016.
a Riskkvot (HR) för lenvatinib jämfört med sorafenib, baserad på en Cox-modell som omfattar
behandlingsgrupp som en faktor.
b: Stratifierat efter region (Region 1: Asien-Stillahavsområdet, Region 2: väst), makroskopisk portvensinvasion eller extrahepatisk spridning eller båda (ja, nej), ECOG PS (0, 1) och kroppsvikt (<60 kg, ≥60 kg).
c Resultaten baseras på bekräftad och icke-bekräftad respons.
d P-värde för jämförelsen av lenvatinib med sorafenib (”superiority test”).
e: Kvartilerna uppskattades med hjälp av Kaplan-Meiers metod och 95 % KI uppskattades med en generaliserad metod av Brookmeyer och Crowley.
f Responsfrekvens (fullständig eller partiell respons).
g: Enligt retrospektiv analys av oberoende radiologisk granskning. Mediandurationen av den objektiva responsen var 7,3 (95 % KI 5,6; 7,4) månader i lenvatinibarmen och 6,2 (95 % KI 3,7; 11,2) månader i sorafenibarmen.
Figur 2 kaplan-meier-kurva över totalöverlevnad – hcc
Median (månader) (95 % ki)
Lenvatinib 13,6 (12,1; 14,9)
Sofafenib 12,3 (10,4; 13,9)
Hr (95 % ki): 0,92 (0,79; 1,06)
T
E
H
K
I
Ol
N
N
A
S
Antal försökspersoner med risk: Tid (månader)
1. Databrytpunkt = 13 nov 2016.
2. Icke-inferioritetsmarginal för riskkvot (HR: lenvatinib jämfört med sorafenib = 1,08).
3. Medianen uppskattades med Kaplan-Meiers metod och 95 % KI konstruerades med en generaliserad metod av Brookmeyer och Crowley.
4. HR uppskattades med Cox proportionella riskmodell med behandling som oberoende variabel och stratifierades med IxRS-stratifieringsfaktorer. Efron-metoden användes vid lika resultat.
5. + = censurerade observationer.
I subgruppsanalyser enligt stratifieringsfaktorer (närvaro eller frånvaro av MPVI eller EHS eller båda, ECOG PS 0 eller 1, kroppsvikt <60 kg eller ≥60 kg samt region) visade HR konsekvent på fördel för lenvatinib jämfört med sorafenib, med undantag för västregionen [HR 1,08 (95 % KI 0,82; 1,42], patienter utan EHS [HR 1,01 (95 % KI 0,78; 1,30)] och patienter utan MPVI, EHS eller båda [HR 1,05 (0,79; 1,40)]. Resultaten för subgruppsanalyserna bör tolkas med försiktighet.
Mediandurationen för behandlingen var 5,7 månader (Q1: 2,9; Q3: 11,1) i lenvatinibarmen och 3,7 månader (Q1: 1,8; Q3: 7,4) i sorafenibarmen.
I båda behandlingsarmarna i REFLECT-studien var median-OS omkring 9 månader längre hos patienter som fick efterbehandling med cancerläkemedel än hos de patienter som inte fick det. I lenvatinibarmen var median-OS 19,5 månader (95 % KI: 15,7; 23,0) för patienter som fick efterbehandling med cancerläkemedel (43 %) och 10,5 månader (95 % KI: 8,6; 12,2) för de patienter som inte fick det. I sorafenibarmen var median-OS 17,0 månader (95 % KI: 14,2; 18,8) för patienter
Internal
som fick efterbehandling med cancerläkemedel (51 %) och 7,9 månader (95 % KI: 6,6; 9,7) för de patienter som inte fick det. Median-OS var omkring 2,5 månader längre i lenvatinibarmen jämfört med sorafenibarmen i de båda patientgrupperna (med eller utan efterbehandling med cancerläkemedel).
Endometriecancer
Effekten av lenvatinib i kombination med pembrolizumab undersöktes i studie 309, en randomiserad, öppen, aktivt kontrollerad multicenterstudie av patienter med avancerad EC som hade behandlats med minst en tidigare platinabaserad kemoterapiregim i någon behandlingsform, bland annat som neoadjuvanta och adjuvanta behandlingar. Deltagarna fick upp till två platinainnehållande behandlingar, förutsatt att en gavs som neoadjuvant eller adjuvant behandling. I studien uteslöts patienter med endometriellt sarkom (inklusive carcinosarkom) och patienter med en aktiv autoimmun sjukdom eller ett medicinskt tillstånd som krävde immunsuppression. Randomiseringen stratifierades efter MMR-status (felparningsreparation) (dMMR eller pMMR [inte dMMR]) med hjälp av ett validerat IHC-test. pMMR-stratumet stratifierades ytterligare efter ECOG-funktionsstatus, geografisk region och historik av bäckenstrålning. Patienterna randomiserades (1:1) till en av följande behandlingsgrupper:
• 20 mg lenvatinib oralt en gång dagligen i kombination med 200 mg pembrolizumab intravenöst var tredje vecka.
• prövarens val bestående av antingen 60 mg/m2 doxorubicin var tredje vecka eller 80 mg/m2 paklitaxel givet veckovis i en cykel om tre behandlingsveckor följt av en behandlingsfri vecka.
Behandlingen med lenvatinib och pembrolizumab fortgick fram till sjukdomsprogression, (verifierad av BICR (Blinded Independent Central Review) i enlighet med kriterierna för RECIST v. 1.1), oacceptabel toxicitet eller, efter högst 24 månader med pembrolizumab-behandling. Kombinationsbehandlingen tilläts efter sjukdomsprogression verifierad med RECIST v. 1.1, om den behandlande läkaren ansåg att patienten hade klinisk nytta och om behandlingen tolererades. Totalt 121/411 (29 %) av de lenvatinib- och pembrolizumabbehandlade patienterna fick fortsatt studiebehandling efter RECIST-definierad sjukdomsprogression. Behandlingslängden efter progression var 2,8 månader i median. Bedömning av tumörstatus utfördes var 8:e vecka.
Totalt 827 patienter inkluderades och randomiserades till att få lenvatinib i kombination med pembrolizumab (n = 411) eller till prövarens val av antingen doxorubicin (n = 306) eller paklitaxel (n = 110). Patienternas baslinjeegenskaper var: medianålder på 65 år (intervall 30 till 86), 50 % 65 år eller äldre; 61 % vita, 21 % av asiatiskt ursprung och 4 % svarta; ECOG-funktionsstatus på 0 (59 %) eller 1 (41 %) och 84 % med pMMR-tumörstatus samt 16 % med dMMR-tumörstatus. De histologiska subtyperna var endometrioid karcinom (60 %), serös typ (26 %), klarcellscancer (6 %), blandad typ (5 %) och övriga (3 %). Alla 827 patienter hade fått tidigare systemisk behandling mot EC: 69 % hade genomgått en, 28 % hade genomgått två och 3 % hade genomgått tre eller flera tidigare systemiska behandlingar. Trettiosju procent av patienterna hade endast fått tidigare neoadjuvant eller adjuvant behandling.
Studiebehandlingens mediantid var 7,6 månader (intervall 1 dag till 26,8 månader). Mediantiden för behandling med lenvatinib var 6,9 månader (intervall 1 dag till 26,8 månader).
De primära effektmåtten var OS och PFS (verifierade av BICR i enlighet med kriterierna för RECIST v.1.1). Sekundära effektmått innefattade ORR verifierade av BICR i enlighet med kriterierna för RECIST v.1.1. Vid den förspecificerade interimsanalysen, med en medianuppföljningstid på 11,4 månader (intervall: 0,3 till 26,9 månader), visade studien på en statistiskt signifikant förbättring för OS och PFS i populationen i stort.
Effektresultaten för MMR-subgrupper överensstämde med de övergripande studieresultaten.
Den förspecificerade OS-slutanalysen med ca 16 månaders ytterligare uppföljning efter interimsanalysen (med en övergripande medianuppföljningstid på 14,7 månader [intervall: 0,3 till 43,0 månader]) utfördes utan justering för multiplicitet. Effektresultaten i populationen i stort sammanfattas i tabell 11. Kaplan-Meier-kurvor för OS-slutanalyser och PFS-interimsanalyser visas i figur 3 respektive figur 4.
Internal
| Tabell 11 Effektresultat för endometriecancer i studie 309 | ||
| Effektmått | Lenvatinib med pembrolizumab N = 411 | Doxorubicin eller paklitaxel N = 416 |
| OS | ||
| Antal (%) patienter med händelse | 276 (67 %) | 329 (79 %) |
| Median i månader (95 % KI) | 18,7 (15,6, 21,3) | 11,9 (10,7, 13,3) |
| Riskkvota (95 % KI) | 0,65 (0,55, 0,77) | |
| P-värdeb | <0,0001 | |
| PFSd | ||
| Antal (%) patienter med händelse | 281 (68 %) | 286 (69 %) |
| Median i månader (95 % KI) | 7,2 (5,7, 7,6) | 3,8 (3,6, 4,2) |
| Riskkvota (95 % KI) | 0,56 (0,47, 0,66) | |
| c P-värde | <0,0001 | |
| ORRd | ||
| ORRe (95 % KI) | 32 % (27, 37) | 15 % (11,18) |
| Total respons | 7 % | 3 % |
| Partiell respons | 25 % | 12 % |
| P-värdef | <0,0001 | |
| Responsdurationd | ||
| g Median i månader (intervall) | 14,4 (1,6+, 23,7+) | 5,7 (0,0+, 24,2+) |
| a: Baserat på den stratifierade Cox-regressionsmodellen. b: Ensidigt nominellt P-värde baserat på det stratifierade log-rank-testet (slutanalys). Vid den förspecificerade interimsanalysen av OS med en medianuppföljningstid på 11,4 månader (intervall: 0,3 till 26,9 månader) uppnåddes statistiskt signifikant överlägsenhet för OS jämfört med kombinationen av lenvatinib och pembrolizumab med doxorubicin eller paklitaxel (HR: 0,62 [95 % KI: 0,51, 0,75] P-värde <0,0001). c: Ensidigt P-värde baserat på det stratifierade log-rank-testet. d: Vid förspecificerad interimsanalys e: Respons: bästa objektiva svar som bekräftad total respons eller partiell respons. f: Baserat på Miettinen och Nurminen-metoden stratifierat efter ECOG-funktionsstatus, geografisk region och historik av bäckenstrålning. g: Baserat på Kaplan-Meier-uppskattningen. | ||
Figur 3 kaplan-meier-kurvor över total överlevnad i studie 309*
1.0
Median (månader) (96 % ki)
0.9
Lenvatinib + pembrolizumab 18,7 (15,6,
21,3)
het 0.8
Doxorubicin eller paklitaxel 11,9 (10,7,
okil 0.7 13,3) nn 0.6
A
dss 0.5 HR (95 % KI: 0,65 (0,55, 0,77)
nominellt P-värde <0,0001
A
N
vel 0.4
Er
Os-frekvens os-frekvens vid
Öv
0.3
12 Månader vid 24 månader
Lenvatinib + pembrolizumab 41 %
0.2
63 % Doxorubicin eller 23 %
0.1
Paklitaxel 49 %
0.0
Tid (månader)
Antal försökspersoner med risk:
Lenvatinib +
Pembrolizumab
Doxorubicin
Eller paklitaxel
43
Internal
*Baserat på den protokollspecificerade slutanalysen
Figur 4 kaplan-meier-kurvor över progressionsfri överlevnad i studie 309
1.0
Median (månader) (96 % ki)
0.9
Lenvatinib + pembrolizumab 7,2 (5,7,
da0.8 7,6)
Doxorubicin eller paklitaxel 3,8 (3,6, 4,2)
nvel0.7
Er
HR (95 % KI: 0,56 (0,47, 0,66)
öv 0.6 Log-rank-test: P < 0,0001
Pfs-frekvens pfs-
Rf i frekvense
ns 0.5
Vid 6 månader vid 12
osi 0.4
Lenvatinib + pembrolizumab 31
S månader
Doxorub5ic4i%n or 34 %
E
Paclitaxel % 13
gor 0.3
%
R
P 0.2
0.1
0.0
Tid (månader)
Antal försökspersoner med risk:
Lenvatinib +
Pembrolizumab
Doxorubicin
Eller paklitaxel
Första linjens behandling av patienter med rcc (i kombination med pembrolizumab)
Effekten av lenvatinib i kombination med pembrolizumab undersöktes i studie 307 (CLEAR), en randomiserad, öppen, multicenterprövning med 1 069 patienter med avancerad RCC med klar cellkomponent inklusive andra histologiska egenskaper såsom sarkomatoid och papillär i första linjens behandling. Patienterna registrerades oavsett status för PD-L1-tumöruttryck. Patienter med aktiv autoimmun sjukdom eller ett medicinskt tillstånd som krävde immunsuppression uteslöts. Randomiseringen stratifierades efter geografisk region (Nordamerika och Västeuropa kontra ”resten av världen”) och MSKCC-grupper (Memorial Sloan Kettering Cancer Center) (gynnsam, intermediär och dålig risk).
Patienterna randomiserades till 20 mg lenvatinib oralt en gång dagligen i kombination med pembrolizumab 200 mg intravenöst var tredje vecka (n = 355) eller 18 mg lenvatinib oralt en gång dagligen i kombination med 5 mg everolimus oralt en gång dagligen (n = 357) eller 50 mg sunitinib oralt en gång dagligen i 4 veckor och sedan ingen behandling i 2 veckor (n = 357). Alla patienter i lenvatinib- plus pembrolizumabgruppen påbörjades med 20 mg lenvatinib oralt en gång dagligen. Mediantiden till första dosreduktion för lenvatinib var 1,9 månader. Genomsnittlig daglig dos i median för lenvatinib var 14 mg. Behandlingen fortgick fram till intolerabel toxicitet eller sjukdomsprogression enligt läkaren och bekräftades av en oberoende radiologisk granskningskommitté (IRC) med hjälp av RECIST 1.1 (Response Evaluation Criteria in Solid Tumors, version 1.1). Administrering av lenvatinib och pembrolizumab tilläts efter RECIST-definierad sjukdomsprogression om patienten var kliniskt stabil och ansågs, av läkaren, ha klinisk nytta. Pembrolizumabbehandlingen fortgick i högst 24 månader, medan lenvatinibbehandlingen kunde fortgå längre än 24 månader. Bedömning av tumörstatusen utfördes vid baslinjen och sedan var 8:e vecka.
Studiepopulationens (355 patienter i lenvatinib- och pembrolizumabgruppen och 357 patienter i sunitinibgruppen) egenskaper var: medianålder 62 år (intervall: 29 till 88 år); 41 % på 65 år eller äldre, 74 % män; 75 % vita, 21 % av asiatiskt ursprung, 1 % svarta och 2 % andra raser; 17 % och 83 % av patienterna hade en KPS vid baslinjen på 70 till 80 respektive 90 till 100; patientfördelningen efter IMDC:s (International Metastatic RCC Database Consortium) riskkategorier var 33 % gynnsam risk, 56 % intermediär risk och 10 % låg risk, och de prognostiska MSKCC-grupperna var 27 % gynnsam risk, 64 % intermediär risk och 9 % låg risk. Metastatisk sjukdom förekom hos 99 % av patienterna
Internal
och lokalt avancerad sjukdom förekom hos 1 %. Vanliga ställen för metastaser hos patienter var lunga (69 %), lymfkörtel (46 %) och skelett (26 %).
Det primära effektmåttet var progressionsfri överlevnad (PFS) baserat på RECIST 1.1 enligt IRC. Viktiga sekundära effektmått inkluderade total överlevnad (OS) och objektiv svarsfrekvens (ORR). Lenvatinib i kombination med pembrolizumab påvisade statistiskt signifikanta förbättringar av PFS, OS och ORR jämfört med sunitinib vid den förspecificerade interimsanalysen (slutanalys för PFS). Median för PFS för lenvatinib i kombination med pembrolizumab var 23,9 månader (95 % KI: 20,8; 27,7) jämfört med 9,2 månader (95 % KI: 6,0; 11,0) för sunitinib, med HR 0,39 (95 % KI: 0,32; 0,49; P-värde <0,0001). För OS var HR 0,66 (95 % KI: 0,49; 0,88; P-värde 0,0049) med OS-uppföljningstid i median på 26,5 månader och mediantid för behandling med lenvatinib plus pembrolizumab på 17,0 månader. ORR för lenvatinib i kombination med pembrolizumab var 71 % (95 % KI: 66; 76) kontra 36 % (95 % KI: 31; 41) P-värde <0,0001 för sunitinib. Effektresultaten för PFS, OS och ORR vid den protokollspecificerade slutanalysen (uppföljningstid i median på 49,4 månader) sammanfattas i tabell 12, figur 5 och figur 6. PFS-resultaten överensstämde mellan de fördefinierade subgrupperna, de prognostiska MSKCC-grupperna och statusen för PD-L1-tumöruttryck. Effektresultaten efter prognostisk MSKCC-grupp summeras i tabell 13.
Den slutliga OS-analysen justerades inte för att ta hänsyn till efterföljande behandlingar, med 195/357 (54,6 %) patienter i sunitinibgruppen och 56/355 (15,8 %) patienter i lenvatinib plus pembrolizumabgruppen som fick efterföljande anti-PD-1/PD-L1-behandling.
| Tabell 12 Effektresultat avseende njurcellskarcinom enligt IRC i CLEAR | ||
| 20 mg lenvatinib med 200 mg pembrolizumab N = 355 | 50 mg sunitinib N = 357 | |
| Progressionsfri överlevnad (PFS)* | ||
| Antal händelser, n (%) | 207 (58 %) | 214 (60 %) |
| Median för PFS i månader (95 % KI)a | 23,9 (20,8; 27,7) | 9,2 (6,0; 11,0) |
| Riskkvot (95 % KI)b, c | 0,47 (0,38, 0,57) | |
| P-värdec | <0,0001 | |
| Total överlevnad (OS) | ||
| Antal dödsfall, n (%) | 149 (42 %) | 159 (45 %) |
| Median för OS i månader (95 % KI)a | 53,7 (48,7, NE) | 54,3 (40,9, NE) |
| Riskkvot (95 % KI)b, c | 0,79 (0,63; 0,99) | |
| P-värdec | 0,0424 | |
| Objektiv svarsfrekvens (bekräftad) | ||
| Objektiv svarsfrekvens, n (%) | 253 (71,3 %) | 131 (36,7 %) |
| (95 % KI) | (66,6; 76,0) | (31,7; 41,7) |
| Antal totala responser (CR), n (%) | 65 (18,3 %) | 17 (4,8 %) |
| Antal partiella responser (PR), n (%) | 188 (53,0 %) | 114 (32 %) |
| P-värded | <0,0001 | |
| Responsdurationa | ||
| Median i månader (intervall) | 26,7 (1,64+; 55,92+) | 14,7 (1,64+; 54,08+) |
| Tumörbedömningarna baserades på RECIST 1.1. Endast bekräftade svar ingår för ORR. Brytdatum för data = 31 juli 2022 KI = konfidensintervall; NE = kan inte beräknas * Den primära analysen av PFS innefattade uteslutning för ny cancerbehandling. Resultaten för PFS med och utan uteslutning för ny cancerbehandling var konsekventa. a Kvartilerna beräknades med Kaplan-Meier-metoden. b Riskkvoten bygger på en Cox-modell för proportionella risker innefattat behandlingsgrupp som faktor. Efron-metoden användes vid lika poängtal. c Stratifierat efter geografisk region (region 1: Västeuropa och Nordamerika, region 2: resten av världen) och prognostiska MSKCC-grupper (gynnsam risk, intermediär risk och låg risk) i IxRS. Nominellt tvåsidigt P-värde baserat på det stratifierade log-rank-testet. d Nominellt tvåsidigt P-värde baserat på det stratifierade CMH-testet (Cochran-Mantel-Haenszel). Vid den tidigare förspecificerade slutanalysen av ORR (uppföljningstid i median på 17,3 månader) uppnåddes | ||
Internal
statistiskt signifikant överlägsenhet för ORR vid jämförelse av lenvatinib plus pembrolizumab och sunitinib, (oddskvot: 3,84 (95 % KI: 2,81, 5,26), P-värde <0,0001).
Figur 5 kaplan-meier-kurvor över progressionsfri överlevnad i clear*
1.
0
0.
9
0.
8
I
R
Sf
0.
N
Os dn 7
Si a
E v
E
Gr rl
Po öev0.
R
6
0.
5
PFS-frekvens HR
Median PFS-
vid 36 månader (95 %
Lenvatinib+ (månader) frekvens vid KI) Prembrolizumab (95 % KI) 24 månader 37 % 0,47
0.
Sunitinib 23,9 (20,8; 49 %
18 %
4
27,7)
0 6 1 1 9,2 (62,0; 30 233 % 4 4 (0,38,;0,557) 6
0. 2 8 11,0)4 6 2 8 4 0
Tid
3
(Månader)
Antal försökspersoner med risk:
355 27 21 16 12 9 8 4 2 4 0
Lenvati0ni.b+
6 3 1 8 9 1 9 5
Prembro2lizumab Sunitinib 35 14 8 5 4 3 2 1 7 1 0
7 5 5 9 1 0 3 2
0.
Brytdat1um för data: 31 juli 2022 *Baserat på uppdaterad PFS-analys gjord vid tidpunkten för den protokollspecificerade slutliga OS-analysen.
0
Internal
Figur 6 kaplan-meier-kurvor över total överlevnad i clear*
NE = kan inte beräknas.
Brytdatum för data: 31 juli 2022 *Baserat på den protokollspecificerade slutliga OS-analysen
CLEAR-studien gav inte möjlighet att utvärdera effektiviteten hos enskilda subgrupper. I tabell 13 summeras effektmåtten efter prognostisk MSKCC-grupp baserat på den slutliga OS-analysen vid en medianuppföljning på 49,4 månader.
| Tabell 13 Effektresultat i CLEAR efter prognostisk MSKCC-grupp | |||||
| Lenvatinib + pembrolizumab (N = 355) | Sunitinib (N = 357) | Lenvatinib + pembrolizumab kontra sunitinib | |||
| Antal patienter | Antal händelser | Antal patienter | Antal händelser | ||
| Progressionsfri överlevnad (PFS) enligt IRCa | PFS-HR (95 % KI) | ||||
| Gynnsam risk | 96 | 56 | 97 | 65 | 0,46 (0,32; 0,67) |
| Intermediär risk | 227 | 129 | 228 | 130 | 0,51 (0,40; 0,65) |
| Låg risk | 32 | 22 | 32 | 19 | 0,18 (0,08; 0,42) |
| Total överlevnad (OS)a | OS-HR (95 % KI) | ||||
| Gynnsam risk | 96 | 27 | 97 | 31 | 0,89 (0,53; 1,50) |
| Intermediär risk | 227 | 104 | 228 | 108 | 0,81 (0,62; 1,06) |
| Låg risk | 32 | 18 | 32 | 20 | 0,59 (0,31; 1,12) |
a Medianuppföljning 49,4 månader (brytdatum för data: 31 juli 2022)
Internal
Öppen, enarmad fas 2-studie
Ytterligare data är tillgängliga från den öppna, enarmade fas 2-studien KEYNOTE-B61 med lenvatinib (20 mg en gång dagligen) i kombination med pembrolizumab (400 mg var sjätte vecka) som första linjens behandling av patienter med avancerad eller metastaserande RCC med icke-klarcellig histologi (n = 158), inklusive 59 % papillär, 18 % kromofob, 4 % translokation, 1 % medullär, 13 % oklassificerad och 6 % övrig. ORR var 50,6 % (95 % KI (42,6, 58,7)), och behandlingssvarets medianlängd var 19,5 månader (95 % KI 15,3, NR).
Andra linjens behandling av patienter med rcc (i kombination med everolimus)
Studie 205, en randomiserad, öppen multicenterprövning genomfördes för att fastställa säkerhet och effekt för lenvatinib som administrerats enbart eller i kombination med everolimus till patienter med icke-resektabelt avancerat eller metastatiskt njurcellskarcinom. Studien bestod av en dosfinnande fas 1b och en fas 2-del. Fas 1b-delen omfattade 11 patienter som fick kombinationen 18 mg lenvatinib plus 5 mg everolimus. Fas 2-delen hade totalt 153 registrerade patienter med icke-resektabelt avancerat eller metastatiskt njurcellskarcinom efter 1 tidigare VEGF-riktad behandling. Totalt 62 patienter fick kombinationen lenvatinib och everolimus vid den rekommenderade dosen. Kravet var att patienterna bland annat skulle ha histologiskt bekräftat dominerande klarcellig njurcellskarcinom, radiografiskt bekräftat sjukdomsförlopp enligt RECIST 1.1, en tidigare VEGF-riktad behandling och prestationsstatus (PS) för ECOG (Eastern Cooperative Oncology Group) på 0 eller 1.
Patienterna fördelades slumpmässigt till en av 3 behandlingsarmar: 18 mg lenvatinib plus 5 mg everolimus, 24 mg lenvatinib eller 10 mg everolimus med en kvot på 1:1:1. Patienterna stratifierades efter hemoglobinvärde (≤13 g/dl jämfört med >13 g/dl för män och ≤11,5 g/dl jämfört med >11,5 g/dl för kvinnor) och korrigerat serumkalcium (≥10 mg/dl jämfört med <10 mg/dl). Den ungefärliga dagliga mediandosen i kombinationsarmen per patient var 13,5 mg lenvatinib (75,0 % av den avsedda dosen på 18 mg) och 4,7 mg everolimus (93,6 % av den avsedda dosen på 5 mg). Den slutliga dosnivån i kombinationsarmen var 18 mg för 29 % av patienterna, 14 mg för 31 % av patienterna, 10 mg för 23 % av patienterna, 8 mg för 16 % av patienterna och 4 mg för 2 % av patienterna.
Av de 153 slumpvis fördelade patienterna var 73 % män, medianåldern var 61 år, 37 % var 65 år eller äldre, 7 % var 75 år eller äldre och 97 % var kaukasier. Metastaser förelåg hos 95 % av patienterna och icke-resektabel framskriden sjukdom förelåg hos 5 %. Alla patienter hade PS för ECOG på antingen 0 (55 %) eller 1 (45 %) med liknande fördelning över de 3 behandlingsarmarna. Dålig prognos enligt MSKCC (Memorial Sloan Kettering Cancer Center) observerades hos 39 % av patienterna i armen med lenvatinib plus everolimus, 44 % i lenvatinib-armen och 38 % i everolimus- armen.
Enligt IMDC-kriterierna (International mRCC Database Consortium) observerades hög risk hos 20 % av patienterna i lenvatinib plus everolimus-armen, 23 % i lenvatinib-armen och 24 % i everolimus- armen. Mediantiden från diagnos till första dosen var 32 månader i behandlingsarmen med lenvatinib plus everolimus, 33 månader i lenvatinib-armen och 26 månader i everolimus-armen. Alla patienter hade behandlats med 1 tidigare VEGF-hämmare; 65 % med sunitinib, 23 % med pazopanib, 4 % med tivozanib, 3 % med bevacizumab och 2 % var med sorafenib eller axitinib.
Det primära effektresultatmåttet, baserat på prövarens bedömning av tumörsvaret, var PFS för armen med lenvatinib plus everolimus jämfört med everolimus-armen och för lenvatinib-armen jämfört med everolimus-armen. Andra effektresultatmått omfattade total överlevnad (OS) och prövarbedömd ORR. Tumörbedömningarna utvärderades enligt RECIST 1.1.
Lenvatinib plus everolimus-armen visade en statistiskt signifikant och kliniskt betydelsefull förbättring i PFS jämfört med everolimus-armen (se tabell 14 och figur 7). Baserat på resultaten i en post-hoc- beskrivande analys av ett begränsat antal patienter per undergrupp sågs den positiva effekten oavsett vilken tidigare VEGF-riktad behandling som använts: sunitinib (riskkvot [HR] = 0,356 [95 % Kl: 1,188, 0,674] eller andra behandlingar (HR = 0,350 [95 % Kl: 0,148, 0,828]).
Internal
Lenvatinib-armen visade också en förbättring i PFS jämfört med everolimus-armen. Den totala överlevnaden var längre i lenvatinib plus everolimus-armen (se tabell 14 och figur 8). Studien saknade power för OS-analys.
Behandlingseffekten för kombinationen PFS och ORR stöddes även av en post-hoc retrospektiv oberoende blind granskning av skanningar. Lenvatinib plus everolimus-armen visade en statistiskt signifikant och kliniskt betydelsefull förbättring i PFS jämfört med everolimus-armen. Resultat för ORR överensstämde med den från prövarens bedömningar, 35,3 % i lenvatinib plus everolimusarmen, med ett fullständigt svar och 17 partiella svar; ingen patient hade ett objektivt svar i everolimus-armen (p <0,0001) till fördel för lenvatinib plus everolimus-armen.
| Tabell 14 Effektresultat efter en tidigare VEGF-riktad behandling av RCC i studie 205 | ||||
| lenvatinib 18 mg + everolimus 5 mg (N = 51) | lenvatinib 24 mg (N = 52) | everolimus 10 mg (N = 50) | ||
| Progressionfri överlevnad (PFS)a av prövarens bedömning | ||||
| Mediantid för PFS i månader (95 % KI) | 14,6 (5,9; 20,1) | 7,4 (5,6; 10,2) | 5,5 (3,5; 7,1) | |
| Riskkvot (95 % KI)b lenvatinib + everolimus jämfört med everolimus | 0,40 (0,24; 0,67) | - | - | |
| P-värde lenvatinib + everolimus jämfört med everolimus | 0,0005 | - | - | |
| Progressionfri överlevnad (PFS)a av post-hoc retrospektiv oberoende blind granskning | ||||
| Median-PFS för månader (95 % Kl) | 12,8 (7,4; 17,5) | 9,0 (5,6; 10,2) | 5,6 (3,6; 9,3) | |
| Riskkvot (95 % KI)b lenvatinib + everolimus jämfört med everolimus | 0,45 (0,26; 0,79) | - | - | |
| P-värde lenvatinib + everolimus jämfört med everolimus | 0,003 | - | - | |
| Total överlevnadc | ||||
| Antal dödsfall, n (%) | 32 (63) | 34 (65) | 37 (74) | |
| Mediantid för OS i månader (95 % KI) | 25,5 (16,4; 32,1) | 19,1 (13,6; 26,2) | 15,4 (11,8; 20,6) | |
| Riskkvot (95 % KI)b lenvatinib + everolimus jämfört med everolimus | 0,59 (0,36; 0,97) | - | - | |
| Objektiv responsfrekvens n (%) av prövarens bedömning | ||||
| Fullständiga svar | 1 (2) | 0 | 0 | |
| Partiella svar | 21 (41) | 14 (27) | 3 (6) | |
| Objektiv responsfrekvens | 22 (43) | 14 (27) | 3 (6) | |
| Stabil sjukdom | 21 (41) | 27 (52) | 31 (62) | |
| Responsduration, månader, median (95 % KI) | 13,0 (3,7; NE) | 7,5 (3,8; NE) | 8,5 (7,5; 9,4) | |
Tumörbedömning baserades på kriterier enligt RECIST 1.1.Brytdatum för data = 13 juni 2014 Procenttalen baserades på det totala antalet patienter i den fullständiga analysen inom relevant behandlingsgrupp. KI = konfidensintervall, NE = ej uppskattningsbar
a
Poänguppskattningar baseras på Kaplan-Meiers metod och 95 % KI baseras på Greenwood-formeln med användning av log-log-transformering.
b
Stratifierad riskkvot baseras på stratifierad Cox-regressionsmodell inklusive behandling som en kovariatfaktor och hemoglobin och korrigerat serumkalcium som strata. Efron-metoden användes för korrigering av bundna händelser.
c
Brytdatum för data =31 juli 2015
Internal
Figur 7 kaplan-meier-diagram över progressionsfri överlevnad (prövarens bedömning)
Figur 8 kaplan-meier-diagram över total överlevnad
Förlängning av qt-intervallet
En engångsdos på 32 mg av lenvatinib förlängde inte QT/QTc-intervallet baserat på resultat från en grundlig QT-studie på friska frivilliga försökspersoner; förlängning av QT/QTc-intervallet har dock rapporterats i högre frekvens hos patienter som behandlades med lenvatinib än hos patienter som behandlades med placebo (se avsnitt Varningar och försiktighet och avsnitt Biverkningar).
Internal
Pediatrisk population
Europeiska läkemedelsmyndigheten har senarelagt kravet på att skicka in studieresultat för lenvatinib för en eller flera grupper av den pediatriska populationen för behandling av levercellskarcinom (HCC) och endometriecancer (EC) (information om pediatrisk användning finns i avsnitt Dosering).
Pediatriska studier
Effekten av lenvatinib har utvärderats, men inte fastställts, i fyra öppna studier:
Studie 207 var en fas 1/2-, öppen, multicenter-, dosfinnande och aktivitetsuppskattande studie av lenvatinib som enda läkemedel och i kombination med ifosfamid och etoposid hos pediatriska patienter (i åldrarna 2 till <18 år, 2 till ≤25 år för osteosarkom) med recividerande eller refraktära solida tumörer. Totalt 97 patienter ingick i studien. I doseringskohorten för lenvatinib som enda läkemedel ingick 23 patienter som fick lenvatinib peroralt en gång dagligen på en av 3 dosnivåer (11, 14 eller 17 mg/m2). I doseringskohorten för lenvatinib i kombination med ifosfamid och etoposid ingick totalt 22 patienter som fick lenvatinib på en av 2 dosnivåer (11 eller 14 mg/m2). Den rekommenderade dosen (RD) av lenvatinib som enda läkemedel och i kombination med ifosfamid och etoposid fastställdes vara 14 mg/m2 peroralt en gång dagligen.
I expansionskohorten med lenvatinib som enda läkemedel för recidiverande eller refraktär DTC var det primära effektmåttet objektiv svarsfrekvens (ORR, fullständigt svar [CR] + partiellt svar [PR]). En patient ingick och denna patient uppnådde ett PR. I både expansionskohorten med lenvatinib som enda läkemedel och expansionskohorten med lenvatinib i kombination med ifosfamid och etoposid för recidiverande eller refraktärt osteosarkom var det primära effektmåttet frekvens av progressionsfri överlevnad vid 4 månader (PFS-4): PFS-4 genom binomial uppskattning inklusive alla 31 patienter som behandlades med lenvatinib som enda läkemedel var 29 % (95 % KI: 14,2, 48,0), och PFS-4 genom binomial uppskattning hos alla 20 patienter i expansionskohorten som behandlades med lenvatinib i kombination med ifosfamid och etoposid var 50 % (95 % KI: 27,2, 72,8).
Studie 216 var en öppen, enarmad fas 1/2-studie på flera center för att avgöra säkerhet, tolerabilitet och antitumöraktivitet hos lenvatinib administrerat i kombination med everolimus till pediatriska patienter (och unga vuxna ≤21 år) med recidiverande eller refraktära solida tumörer, inklusive CNS- tumörer. Totalt 64 patienter antogs till studien och behandlades. I fas 1 (doseringskohorten för kombinerade läkemedel) ingick och behandlades 23 patienter: 5 på dosnivå –1 (lenvatinib 8 mg/m2 och everolimus 3 mg/m2) och 18 på dosnivå 1 (lenvatinib 11 mg/m2 och everolimus 3 mg/m2). Den rekommenderade dosen av kombinationen var lenvatinib 11 mg/m2 och everolimus 3 mg/m2 en gång per dag. I fas 2 (expansionskohort för kombinerade läkemedel) ingick och behandlades 41 patienter med rekommenderad dos i följande kohorter: Ewings sarkom (EWS, n = 10), rabdomyosarkom (RMS, n = 20) och högmalignt gliom (HGG, n = 11). Det primära utfallsmåttet för effekt var objektiv svarsfrekvens (ORR) vid vecka 16 hos bedömningsbara patienter baserat på forskarens bedömning med användning av RECIST v1.1 eller RANO (för patienter med HGG). Inga objektiva svar observerades i kohorterna med EWS och HGG; 2 partiella svar (PR) observerades i kohorten med RMS vilket gav en ORR vid vecka 16 på 10 % (95 % KI: 1,2, 31,7).
OLIE-studien (studie 230) var en öppen fas 2-, multicenter-, randomiserad, kontrollerad studie av patienter (i åldrarna 2 till ≤25 år) med recidiverande eller refraktärt osteosarkom. Totalt 81 patienter randomiserades i förhållandet 1:1 (78 behandlades med 39 i varje arm) till 14 mg/m2 lenvatinib i kombination med 3 000 mg/m2 ifosfamid och 100 mg/m2 etoposid (arm A) eller 3 000 mg/m2 ifosfamid och 100 mg/m2 etoposid (arm B). Ifosfamid och etoposid administrerades intravenöst på dag 1 till 3 i varje 21-dagarscykel under maximalt 5 cykler. Behandling med lenvatinib var tillåten tills RECIST v. 1.1-definierad sjukdomsprogression enligt verifiering genom blindad oberoende central granskning (BICR) eller oacceptabel toxicitet. Det primära effektmåttet var progressionsfri överlevnad (PFS) enligt RECIST 1.1 genom BICR. Prövningen visade ingen statistiskt signifikant skillnad i median-PFS: 6,5 månader (95 % KI: 5,7, 8,2) för lenvatinib i kombination med ifosfamid och etoposid jämfört med 5,5 månader (95 % KI: 2,9, 6,5) för ifosfamid och etoposid (HR = 0,54 [95 % KI: 0,27, 1,08]). Studie 230 saknade tillräcklig statistisk styrka för att visa en statistiskt signifikant skillnad i
Internal
OS. I analysen vid studiens avslut var HR 0,93 % (95 % KI: 0,53, 1,62) för jämförelsen av lenvatinib i kombination med ifosfamid och etoposid jämfört med ifosfamid och etoposid, med en median-OS på 12,4 månader (95 % KI 10,4, 19,8) respektive 17,2 månader (95 % KI 11,1 22,3) och en medianuppföljningstid på 24,1 månader respektive 29,5 månader.
Studie 231 är en öppen ”basket study” i fas 2 på flera center för att utvärdera antitumöraktiviteten och säkerheten hos lenvatinib hos barn, ungdomar och unga vuxna i åldern 2 till ≤21 år med recidiverande eller refraktära solida tumörer, inklusive EWS, RMS och HGG. Totalt 127 patienter ingick och behandlades med den rekommenderade dosen av lenvatinib (14 mg/m2) i följande kohorter: EWS (n = 9), RMS (n = 17), HGG (n = 8), och andra solida tumörer (n = 9 vardera för diffust gliom i medellinjen, medulloblastom och ependymom; alla andra solida tumörer n = 66). Det primära utfallsmåttet för effekt var ORR vid vecka 16 hos bedömningsbara patienter baserat på forskarens bedömning med användning av RECIST v1.1 eller RANO (för patienter med HGG). Inga objektiva svar observerades hos patienterna med HGG, diffust gliom i medellinjen, medulloblastom eller ependymom. Två partiella svar observerades i både kohorterna med EWS och RMS vilket gav en ORR vid vecka 16 på 22,2 % (95 % KI: 2,8, 60,0) respektive 11,8 % (95 % KI: 1,5, 36,4). Fem partiella svar (hos patienter med synovialt sarkom [n = 2], kaposiformt hemangioendoteliom [n = 1], nefroblastom (Wilms tumör) [n = 1] samt klarcelligt adenokarcinom [n = 1]) observerades bland alla övriga solida tumörer vilket gav en ORR vid vecka 16 på 7,7 % (95 % KI: 2,5, 17,0).
Läkemedelsform
Hård kapsel (kapsel).
Lenvatinib stada 4 mg hårda kapslar
Hård kapsel, storlek 4 (ca 14,2 mm lång) med brun underdel och brunt lock.
Lenvatinib stada 10 mg hårda kapslar
Hård kapsel, storlek 2 (ca 17,6 mm lång) med gyllene underdel och brunt lock.
Interaktioner
Effekter av andra läkemedel på lenvatinib
Kemoterapeutiska medel
Samtidig administrering av lenvatinib, karboplatin och paklitaxel har ingen signifikant effekt på farmakokinetiken för någon av dessa tre substanser.
Hos patienter med RCC påverkades dessutom inte farmakokinetiken för lenvatinib i någon signifikant utsträckning av samtidig administrering av everolimus.
Effekt av lenvatinib på andra läkemedel
Cyp3a4-substrat
En klinisk läkemedelsinteraktionsstudie (DDI) av cancerpatienter visade att plasmakoncentrationerna av midazolam (ett känsligt CYP3A- och P-gp-substrat) inte ändrades vid förekomst av lenvatinib. Hos patienter med RCC påverkades dessutom inte farmakokinetiken för everolimus i någon signifikant utsträckning av samtidig administrering av lenvatinib. Ingen signifikant läkemedelsinteraktion förväntas därför mellan lenvatinib och andra CYP3A4-/P-gp-substrat.
Orala preventivmedel
Det är för närvarande inte känt om lenvatinib kan minska effekten av hormonella preventivmedel och därför ska kvinnor som använder orala hormonella preventivmedel lägga till en barriärmetod (se avsnitt Graviditet och amning).
Graviditet och amning
Kvinnor i fertil ålder/preventivmedel hos kvinnor
Fertila kvinnor ska undvika att bli gravida och använda en mycket effektiv preventivmetod under tiden de behandlas med lenvatinib och i minst en månad efter avslutad behandling. Det är för närvarande inte känt om lenvatinib kan minska effekten av hormonella preventivmedel och därför ska kvinnor som använder orala hormonella preventivmedel lägga till en barriärmetod.
Graviditet
Det finns inga data från användningen av lenvatinib hos gravida kvinnor. Lenvatinib var embryotoxiskt och teratogent när det gavs till råtta och kanin (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).
Lenvatinib ska inte användas under graviditet om det inte är absolut nödvändigt och efter noggrant övervägande av behovet för modern och risken för fostret.
Internal
Amning
Det är okänt om lenvatinib utsöndras i bröstmjölk. Lenvatinib och dess metaboliter utsöndras i mjölk hos råtta (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).
En risk för det nyfödda barnet eller spädbarnet kan inte uteslutas och därför är lenvatinib kontraindicerat under amning (se avsnitt Kontraindikationer).
Fertilitet
Effekterna hos människa är inte kända. Testikel- och ovarietoxicitet har dock observerats hos råtta, hund och apa (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).
Trafik och maskiner
Lenvatinib har mindre effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner, på grund av biverkningar såsom trötthet och yrsel. Patienter som får dessa symtom ska iaktta försiktighet när de framför fordon eller använder maskiner.
Överdosering
De högsta doser av lenvatinib som studerades kliniskt var 32 mg och 40 mg per dag. Oavsiktliga medicineringsfel som resulterat i engångsdoser på 40 till 48 mg har inträffat i kliniska prövningar. De oftast observerade läkemedelsbiverkningarna vid dessa doser var hypertoni, illamående, diarré, trötthet, stomatit, proteinuri, huvudvärk och förvärrad PPE. Det har också förekommit rapporter om överdosering av lenvatinib, omfattande engångsadministreringar som var 6 till 10 gånger högre än den rekommenderade dagliga dosen. Dessa fall var förknippade med biverkningar som överensstämde med den kända säkerhetsprofilen för lenvatinib (dvs. njur- och leversvikt) eller saknade biverkningar.
Symtom och behandling
Det finns ingen känd antidot vid överdosering av lenvatinib. Vid misstänkt överdosering ska inte lenvatinib ges och lämplig stödjande behandling ges efter behov.
Internal
Farmakokinetik
Farmakokinetiska parametrar för lenvatinib har studerats hos friska vuxna försökspersoner och vuxna försökspersoner med nedsatt leverfunktion, nedsatt njurfunktion och solida tumörer.
Absorption
Lenvatinib absorberas snabbt efter oral administrering med tmax som normalt observeras mellan 1 och 4 timmar efter dosering. Mat påverkar inte absorptionsgraden, men sänker absorptionshastigheten. När lenvatinib administreras tillsammans med mat till friska försökspersoner är maximala plasmakoncentrationer fördröjda med 2 timmar.
Absolut biotillgänglighet har inte bestämts hos människa; data från en massbalansstudie tyder dock på att den är i storleksordningen 85 %.
Lenvatinib visade god oral biotillgänglighet hos hund (70,4 %) och apa (78,4 %).
Distribution
Bindningen av lenvatinib till humana plasmaproteiner in vitro är hög och varierade mellan 98 % och 99 % (0,3–30 μg/ml, lenvatinibmesilat). Denna bindning skedde främst till albumin med mindre bindning till α1-syraglykoprotein och γ-globulin.
En liknande plasmaproteinbindning (97 % till 99 %) oberoende av lenvatinibkoncentrationer (0,2 till 1,2 μg/ml) observerades i plasma från patienter med nedsatt leverfunktion, patienter med nedsatt njurfunktion och matchande friska försökspersoner.
Koncentrationskvoten mellan blod och plasma in vitro för lenvatinib varierade mellan 0,589 och 0,608 (0,1–10 μg/ml, lenvatinibmesilat).
Lenvatinib är substrat för P-gp och BCRP. Lenvatinib är inte substrat för OAT1, OAT3, OATP1B1, OATP1B3, OCT1, OCT2, MATE1, MATE2-K eller transportproteinet för gallsalter, BSEP.
Hos patienter varierade medianvärdet för den skenbara distributionsvolymen (Vz/F) för den första dosen mellan 50,5 liter och 92 liter och överensstämde i allmänhet i alla dosgrupperna från 3,2 mg till 32 mg. Det analoga medianvärdet för den skenbara distributionsvolymen vid jämvikt (Vz/Fss) överensstämde också i allmänhet och varierade mellan 43,2 liter och 121 liter.
Internal
Metabolism
In vitro var cytokrom P450 3A4 den dominerande (>80 %) isoformen som var involverad i den P450- medierade metabolismen av lenvatinib. In vivo-data indikerade dock att metaboliska vägar som inte medieras av P450 till en betydande del bidrog till den totala metabolismen av lenvatinib. In vivo hade följaktligen inducerare och hämmare av CYP 3A4 minimal effekt på exponeringen för lenvatinib (se avsnitt Interaktioner).
I humana levermikrosomer identifierades den demetylerade formen av lenvatinib (M2) som huvudmetabolit. M2’ och M3’, huvudmetaboliterna i human feces, bildades från M2 respektive lenvatinib, av aldehydoxidas.
I plasmaprover som samlades in under upp till 24 timmar efter administrering utgjorde lenvatinib 97 % av radioaktiviteten i radiokromatogram för plasma, medan M2-metaboliten stod för ytterligare 2,5 %. Baserat på AUC(0–inf), stod lenvatinib för 60 % och 64 % av den totala radioaktiviteten i plasma respektive blod.
Data från en human massbalans-/utsöndringsstudie indikerar att lenvatinib genomgår en omfattande metabolism hos människa. De huvudsakliga metaboliska vägarna hos människa identifierades som oxidation av aldehydoxidas, demetylering via CYP3A4, glutationkonjugering med eliminering av O- aryl-gruppen (klorofenyl) och kombinationer av dessa vägar följt av ytterligare biotransformationer (t.ex. glukuronidering, hydrolys av glutationdelen, nedbrytning av cysteindelen och intramolekylär rearrangering av cysteinglycin och cysteinkonjugat med efterföljande dimerisering). Dessa metaboliska vägar in vivo stämmer med de data som erhållits i in vitro-studier som använt humant biomaterial.
In vitro-studier av transportörer
För följande transportörer, OAT1, OAT3, OATP1B1, OCT1, OCT2 och BSEP, uteslöts kliniskt relevant hämning baserat på en brytpunkt på IC50 >50 × Cmax,obunden.
Lenvatinib visade minimala eller inga hämmande aktiviteter mot P-gp-medierade och bröstcancerresistent protein (BCRP)-medierade transportaktiviteter. Likaledes observerades ingen induktion av mRNA-uttrycket av P-gp.
Lenvatinib visade minimal eller ingen hämmande effekt på OATP1B3 och MATE2-K. Lenvatinib har en svag hämmande effekt på MATE1. Lenvatinib hämmade inte aktiviteten hos aldehydoxidas i human levercytosol.
Se också distributionsavsnittet.
Eliminering
Plasmakoncentrationerna sjunker biexponentiellt efter Cmax. Den genomsnittliga exponentiella halveringstiden för lenvatinib är cirka 28 timmar.
Efter administrering av radioaktivt märkt lenvatinib till sex patienter med solida tumörer eliminerades cirka två tredjedelar och en fjärdedel av radioaktiviteten i feces respektive urin. M3-metaboliten var den dominerande analyten i exkret (ca 17 % av dosen) följt av M2’ (ca 11 % av dosen) och M2 (ca 4,4 % av dosen).
Internal
Linjäritet/icke-linjäritet
Dosproportionalitet och ackumulering
Hos patienter med solida tumörer som fått engångsdoser och flera doser av lenvatinib en gång dagligen ökade exponeringen för lenvatinib (Cmax och AUC) i direkt proportion till den administrerade dosen i intervallet 3,2 till 32 mg en gång dagligen.
Lenvatinib visar minimal ackumulering vid jämvikt. Inom detta intervall varierade medianvärdet för ackumuleringsindex (Rac) från 0,96 (20 mg) till 1,54 (6,4 mg).
Rac för HCC-patienter med lätt och måttligt nedsatt leverfunktion var jämförbar med den som rapporterats för andra solida tumörer.
Särskilda populationer
Nedsatt leverfunktion
Farmakokinetiken för lenvatinib efter en engångsdos på 10 mg utvärderades hos sex försökspersoner med lätt och måttligt nedsatt leverfunktion (Child-Pugh A respektive Child-Pugh B). En dos på 5 mg utvärderades hos sex försökspersoner med kraftigt nedsatt leverfunktion (Child-Pugh C). Åtta friska, demografiskt matchande försökspersoner utgjorde kontroller och fick en dos på 10 mg. Baserat på dosjusterad AUC0-t och data för AUC0-inf var exponeringen för lenvatinib 119 %, 107 % och 180 % av den normala hos försökspersoner med lätt, måttligt respektive kraftigt nedsatt leverfunktion. Det har bestämts att plasmaproteinbindning i plasma från försökspersoner med nedsatt leverfunktion var jämförbar med respektive matchade friska försökspersoner och inget koncentrationsberoende observerades. Doseringsrekommendationer finns i avsnitt Dosering.
Det saknas tillräckliga data för HCC-patienter med Child-Pugh B (måttligt nedsatt leverfunktion, 3 patienter som behandlades med lenvatinib i den pivotala prövningen) och finns inga tillgängliga data för HCC-patienter med Child-Pugh C (kraftigt nedsatt leverfunktion). Lenvatinib elimineras huvudsakligen via levern och exponeringen kan vara ökad hos dessa patientpopulationer.
Medianhalveringstiden var jämförbar hos försökspersoner med lätt, måttligt och kraftigt nedsatt leverfunktion liksom hos dem med normal leverfunktion och varierade mellan 26 timmar och 31 timmar. Den procentandel av dosen av lenvatinib som utsöndrades i urin var låg i alla kohorter (<2,16 % i alla behandlingskohorter).
Nedsatt njurfunktion
Farmakokinetiken för lenvatinib efter en engångsdos på 24 mg utvärderades hos sex försökspersoner med lätt, måttligt och kraftigt nedsatt njurfunktion och jämfördes med åtta friska, demografiskt matchande försökspersoner. Försökspersoner med terminal njursjukdom studerades inte.
Baserat på data för AUC0-inf var exponeringen för lenvatinib 101 %, 90 % och 122 % av den normala hos försökspersoner med lätt, måttligt respektive kraftigt nedsatt njurfunktion. Det har bestämts att plasmaproteinbindning i plasma från försökspersoner med nedsatt njurfunktion var jämförbar med respektive matchade friska försökspersoner och inget koncentrationsberoende observerades. Doseringsrekommendationer finns i avsnitt Dosering.
Ålder, kön, vikt, etnicitet
Baserat på en populationsfarmakokinetisk analys av patienter som fick upp till 24 mg lenvatinib en gång dagligen hade ålder, kön, vikt och etnicitet (japansk mot övriga, kaukasisk mot övriga) inga kliniskt relevanta effekter på clearance (se avsnitt Dosering).
Internal
Pediatrisk population
Baserat på en populationsfarmakokinetisk analys av pediatriska patienter från 2 till 12 år, som inkluderade data på 3 pediatriska patienter i åldrarna 2 till <3 år, 28 pediatriska patienter i åldrarna ≥3 till <6 år och 89 pediatriska patienter i åldrarna 6 till ≤12 år i det pediatriska programmet för lenvatinib, påverkades oralt clearance av lenvatinib (CL/F) av kroppsvikt men inte av ålder. Prognostiserade exponeringsnivåer i form av area under kurvan vid steady-state (AUCss) hos pediatriska patienter som fick 14 mg/m2 var jämförbara med dem hos vuxna patienter som fick en fast dos på 24 mg. I dessa studier var det inga uppenbara skillnader i farmakokinetiken för den aktiva substansen lenvatinib bland barn (2–12 år), ungdomar eller unga vuxna patienter med de studerade tumörtyperna, men data hos barn är relativt begränsade för att kunna dra några definitiva slutsatser (se avsnitt Dosering).
Prekliniska säkerhetsuppgifter
I studier avseende allmäntoxicitet (upp till 39 veckor) orsakade lenvatinib toxikologiska förändringar i olika organ och vävnader relaterade till de förväntade farmakologiska effekterna av lenvatinib omfattande glomerulopati, testikelhypocellularitet, ovarialfollikelatresi, gastrointestinala förändringar, skelettförändringar, förändringar av binjurarna (råtta och hund) och arteriella (arteriell fibrinoid nekros, medial degeneration eller blödning) lesioner hos råtta, hund och cynomolgus apa. Förhöjda transaminasnivåer förknippade med tecken på levertoxicitet observerades också hos råtta, hund och apa.
Reversibilitet av de toxikologiska förändringarna observerades hos alla undersökta djurarter i slutet av återhämtningsperioden på fyra veckor.
Gentoxicitet
Lenvatinib var inte gentoxiskt.
Karcinogenicitetsstudier med lenvatinib har inte utförts.
Reproduktionseffekter och effekter på utveckling
Inga specifika studier med lenvatinib har genomförts på djur för att utvärdera effekten på fertilitet. Testikelförändringar (hypocellularitet i det sädesproducerande epitelet) och ovarieförändringar (follikelatresi) observerades dock i allmäntoxikologiska studier på djur vid exponeringar som var 11 till 15 gånger högre (råtta) eller 0,6 till 7 gånger högre (apa) än den förväntade kliniska exponeringen (baserat på AUC) vid den högsta rekommenderade humana dosen. Dessa fynd var reversibla i slutet av en återhämtningsperiod på fyra veckor.
Administrering av lenvatinib under organogenes resulterade i embryoletalitet och teratogenicitet hos råtta (yttre och skeletala fostermissbildningar) vid exponeringar som var lägre än den kliniska exponeringen (baserat på AUC) vid den högsta tolererade humana dosen och hos kanin (yttre, viscerala eller skeletala fostermissbildningar) vid exponeringar som var lägre än den kliniska exponeringen (baserat på kroppsyta; mg/m2) vid den högsta tolererade humana dosen. Dessa fynd indikerar att lenvatinib har en teratogen potential, sannolikt relaterad till den farmakologiska aktiviteten hos lenvatinib som antiangiogenetiskt medel.
Lenvatinib och dess metaboliter utsöndras i mjölk hos råtta.
Toxicitetsstudier på juvenila djur
Mortalitet var den dosbegränsande toxiciteten hos juvenila råttor hos vilka dosering påbörjades dag 7 eller 21 efter födelsen och observerades vid exponeringar som var 125 respektive 12 gånger lägre jämfört med exponeringen vid vilken mortalitet observerades hos vuxna råttor, vilket tyder på en ökad känslighet för toxicitet med avtagande ålder. Därför kan mortalitet tillskrivas komplikationer relaterade till primära duodenalsår med möjligt bidrag från ytterligare toxiciteter i omogna målorgan.
Internal
Toxiciteten var mer uttalad hos yngre råttor (dosering påbörjades dag 7 efter födelsen) jämfört med dem hos vilka dosering påbörjades dag 21 efter födelsen och mortalitet och vissa toxiciteter observerades tidigare hos de juvenila råttorna vid 10 mg/kg jämfört med vuxna råttor vid samma dosnivå. Tillväxthämning, sekundär fördröjning av fysisk utveckling och lesioner som ansågs bero på farmakologiska effekter (framtänder, lårben [epifyseal tillväxtplatta], njurar, binjurar och duodenum) observerades också hos juvenila råttor.
Förteckning över hjälpämnen
Kapselinnehåll
Mikrokristallin cellulosa (E460) Mannitol (E421) Lågsubstituerad hydroxipropylcellulosa (E463) Kalciumvätekarbonat (E501) Talk (E553b)
Kapselhölje
Hypromellos Svart järnoxid (E172) Röd järnoxid (E172) Gul järnoxid (E172)
Inkompatibiliteter
Ej relevant.
Hållbarhet
18 månader.
Särskilda förvaringsanvisningar
Förvaras i originalförpackningen. Fuktkänsligt.
Förvaras vid högst 25 °C.
Alla styrkors förpackningar
oPA/Alu/PVC//Alu-blister innehållande 30, 60 eller 90 hårda kapslar eller oPA/Alu/PVC//Alu perforerade endosblister innehållande 30 x 1, 60 x 1 eller 90 x 1 hårda kapslar.
Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
Särskilda anvisningar för destruktion och övrig hantering
För att undvika upprepad exponering för kapselns innehåll ska vårdgivare inte öppna kapseln.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Läkemedlets namn
Lenvatinib STADA 4 mg hårda kapslar Lenvatinib STADA 10 mg hårda kapslar
Kvalitativ och kvantitativ sammansättning
Lenvatinib stada 4 mg hårda kapslar
Varje hård kapsel innehåller 4 mg lenvatinib (som mesilat).
Lenvatinib stada 10 mg hårda kapslar
Varje hård kapsel innehåller 10 mg lenvatinib (som mesilat).
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.
Innehavare av godkännande för försäljning
STADA Arzneimittel AG Stadastrasse 2-18 61118 Bad Vilbel
Internal
Tyskland
Nummer på godkännande för försäljning
4 mg: 67410 10 mg: 67411
Datum för första godkännande/förnyat godkännande
Datum för det första godkännandet: 2026-07-09
Datum för översyn av produktresumén
2026-07-09
Internal
Förpackningar 0
Förpackningarna följer dina sökinställningar för tillhandahålls ej och avregistrerade läkemedel.
Inga förpackningar hittades.
Innehåll
| Substans | Roll | Mängd | Beskrivning |
|---|---|---|---|
| Lenvatinib | Aktiv motsvarande (respondens) | 10.000 03 EQ | — |
| Lenvatinibmesilat | Aktiv beståndsdel | 12.250 03 EQ | — |
| Mannitol | Hjälpämne | — | — |