Xylocard

Vuxna

Dosen måste anpassas efter individuella behov och den terapeutiska effekten.

Vanliga laddningsdoser är 50–100 mg eller 1–1,5 mg/kg kroppsvikt av lidokainhydrokloridmonohydrat

som direkt intravenös injektion, motsvarande cirka 2,5–5 ml eller 0,05–0,075 ml/kg kroppsvikt av Xylocard.

Injektionshastigheten bör inte överstiga 25–50 mg/min, motsvarande cirka 1,25–2,5 ml/min av Xylocard.

Om den terapeutiska effekten av den första dosen är otillräcklig inom de första 5–10 minuterna kan initialdosen upprepas en eller två gånger upp till en maxdos på 200–300 mg på 1 timme.

För att bibehålla terapeutiska plasmalidokainkoncentrationer (1,5–5 mikrogram/ml) infunderas lidokainhydrokloridmonohydrat med en hastighet av 20–50 mikroggram/kg kroppsvikt/min (cirka 1– 4 mg/min), motsvarande cirka 0,001–0,0025 ml/kg kroppsvikt/min.

Infusionen ska avbrytas så snart patientens grundläggande hjärtrytm verkar vara stabil eller vid de tidigaste tecknen på toxicitet. Det är sällan nödvändigt att fortsätta infusionen längre än 24 timmar. Patienten bör så snart som möjligt byta till ett oralt antiarytmikum för underhållsbehandling.

Pediatriska patienter

Säkerhet och effekt av användning av lidokain hos barn har ännu inte fastställts definitivt. Dosen bör anpassas efter den kliniska situationen och ingreppets art.

Spädbarn och barn kan ges en initial iv-bolus på 0,5–1 mg/kg kroppsvikt. Denna dos kan upprepas beroende på patientens svar, men den totala dosen bör inte överstiga 3–5 mg/kg kroppsvikt. Vid behov kan en intravenös underhållsinfusion på 10–50 mikrogram/kg kroppsvikt/min ges via en infusionspump.

För avancerad kardiovaskulär livsuppehållande behandling hos barn är den rekommenderade dosen en initial snabb intravenös eller intraosseös injektion (dvs. bolus) på 1 mg/kg kroppsvikt upp till en maximal initial dos på 100 mg.

Om ventrikulär takykardi eller ventrikelflimmer inte korrigeras efter defibrillering (eller elkonvertering) och en initial rekommenderad dos lidokain, bör en intravenös eller intraosseös infusion påbörjas med en hastighet av 20–50 mikrogram/kg kroppsvikt per min.

Äldre patienter

För äldre patienter beräknas doserna individuellt efter patientens ålder och kroppsvikt. Doserna kan behöva anpassas eftersom hjärtminutvolymen och blodflödet i levern minskar med hög ålder, vilket indikerar en minskad clearance av lidokain (se avsnitt Farmakokinetik).

Övriga särskilda patientgrupper

Dosen ska reduceras hos patienter med hjärtinsufficiens, leverinsufficiens, hos patienter som får läkemedel som förstärker effekten av lidokain (se avsnitt Interaktioner) samt under graviditet (se avsnitt Graviditet och amning). Se även avsnitt Farmakokinetik.

Njurinsufficiens kräver som regel ingen specifik dosjustering. Dessa patienter bör dock övervakas med avseende på toxiska effekter orsakade av ackumulering av aktiva metaboliter.

I fall av svår njurinsufficiens kan dosen behöva justeras (se även avsnitt Farmakokinetik).

Vuxna

Laddningsdos är 1½ ampull Xylocard 20 mg/ml motsvarande 150 mg lidokainhydroklorid, vilket motsvarar ca 2 mg/kg kroppsvikt. Vid behov kan dosen höjas till 4 mg/kg kroppsvikt. Den intravenösa injektionen ges med en hastighet av 25-50 mg/minut (1,25 – 2,5 ml/minut).

Barn:

Initial dos är 2 mg/kg kroppsvikt; kan höjas till 4 mg/kg kroppsvikt. Dosen ges som långsam intravenös injektion under minst en minut.

Volym Xylocard som behövs för ca 2 mg/kg:

Vuxna:

Fortsatt behandling ges som intravenöst dropp i högst 5 timmar. Normaldos är 0,1 mg/kg kroppsvikt/minut, vilket motsvarar 8 mg/minut för en person på 80 kg.

Barn:

Kontinuerlig infusion ges med 0,1 mg/kg kroppsvikt/minut i högst 5 timmar.

Särskilda patientgrupper

Patienter med nedsatt lever- eller njurfunktion

Försiktighet bör iakttas vid upprepad behandling med Xylocard till patienter med nedsatt lever- eller njurfunktion. Funktionsnedsättning kan innebära risk för ackumulering av metaboliter (se avsnitt Varningar och försiktighet och Farmakokinetik)

Intravenös användning

Administreras som långsam intravenös injektion eller intravenös infusion efter spädning i en lämplig bärarlösning.

På grund av lidokains relativt korta verkningstid bör injektionen, om möjligt, följas av kontinuerlig infusion med hjälp av en infusionspump.

• överkänslighet mot den aktiva substansen lidokain, lokalanestetika av amidtyp eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

• Allvarlig störning i hjärtats retledningssystem

• Hjärtinfarkt under de föregående 3 månaderna

• Markant minskad hjärtminutvolym såvida inte livshotande ventrikulär hjärtarytmi föreligger.

Hjärtarytmi:

Terapi vid och profylax efter ventrikulära takyarytmier inklusive recidiv av kammarflimmer, speciellt i samband med hjärtinfarkt, mekanisk irritation av myokardiet vid hjärtoperationer, diagnostiska ingrepp (t ex hjärtkateterisering och angiokardiografi), digitalisintoxikation och intoxikation med tricykliska antidepressiva medel.

Status epilepticus: Behandling av status epilepticus med Xylocard intravenöst lämpar sig bäst för fall av grand mal och Jackson-attacker, där man för övervakningen av patienten ej önskar sänka medvetandegraden.

Vid känd allergi mot andra lokalanestetika av amidtyp bör gruppallergi mot lidokain beaktas. Lidokain ska användas med särskild försiktighet till patienter med lever- eller njursjukdomar eller med myastenia gravis, nedsatt retledning i hjärtat (se även avsnitt Kontraindikationer), hjärtinsufficiens, bradykardi, nedsatt andningsfunktion och svår chock (se även avsnitt Dosering).

I allmänhet måste man, innan lidokain injiceras, säkerställa att all återupplivningsutrustning och akutmedicinering för behandling av toxiska reaktioner är omedelbart tillgänglig.

Patienter med epilepsi ska övervakas noggrant avseende centralnervösa symtom. En ökad kramptendens ska beaktas, även vid doser som ligger under maxdosen.

Vid acidos reduceras plasmaproteinbindningen av lidokain och därför ökar koncentrationen av fritt lidokain. Följaktligen kan effekten av lidokain förstärkas vid acidos.

Hypokalemi, hypoxi och störningar i syra-basbalansen måste korrigeras innan lidokain används till patienter som behöver stora doser antiarytmika.

Vid långvarig parenteral behandling med lidokain bör vätskebalans, serumelektrolyter och syra- basbalans övervakas regelbundet.

Administrering av lidokain bör åtföljas av kontinuerlig övervakning av EKG, blodtryck, medvetandegrad och andning. Särskilt dosjustering av det antiarytmiska läkemedlet kräver noggrann kardiologisk övervakning. Utrustning för hjärtåterupplivning måste finnas tillgänglig. Om en eller flera parametrar visar försämrad hjärtfunktion måste behandlingen revideras, vilket kan innefatta utsättning av lidokain.

Hos patienter under narkos kan centralnervösa störningar förbli oupptäckta och hjärtbiverkningar kan uppstå plötsligt och utan andra föregående varningssymtom.

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol natrium (23 mg) per ampull, det vill säga det är näst intill ”natriumfritt”.

Frekvens och svårighetsgrad av biverkningar av lidokain beror av dos, administreringssätt och patientens individuella känslighet.

Symtom på lokal toxicitet kan uppstå efter administrering av lidokain. Systemiska biverkningar kan förväntas vid plasmakoncentrationer av lidokain som överstiger 5–10 mg/l. De visar sig i form av både CNS-symtom och kardiovaskulära symtom (se även avsnitt Överdosering).

Biverkningar listade efter frekvens:

Mycket vanliga (≥1/10) Vanliga (≥1/100 till <1/10) Mindre vanliga (≥1/1 000 till <1/100) Sällsynta (≥1/10 000 till <1/1 000) Mycket sällsynta (<1/10 000) Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)

De vanligaste biverkningarna efter administrering av lidokain rör nervsystemet. Även hjärtfunktion och cirkulation kan påverkas. De flesta av de observerade reaktionerna är förknippade med hög injektions- eller infusionshastighet.

Sällsynta: Anafylaktiska reaktioner som visar sig som urtikaria, ödem, bronkospasm, andnöd och cirkulationssymtom av olika grad, upp till anafylaktisk chock.

Vanliga: Förvirring, rastlöshet, irritabilitet, eufori, hallucinationer och depression.

Mycket vanliga: Dysfori

Vanliga: Somnolens, yrsel, svindel, dysartri, tinnitus, darrningar, stickningar och parestesi (hud), dimsyn Sällsynta: Muskelryckningar, upp till generaliserade kramper, sänkt medvetandenivå upp till koma.

Sällsynta: Bradykardi, atrioventrikulärt block, upp till hjärtstillestånd Mycket sällsynta: Ventrikulär takykardi

Sällsynta: Hypotoni

Mycket vanliga: Illamående, kräkningar, dysfagi

Sällsynta: Andningsdepression eller andningsstopp

Frekvens, typ och svårighetsgrad av biverkningar hos barn förväntas vara desamma som hos vuxna.

Hos äldre patienter kan förekomsten av biverkningar öka (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via

Läkemedelsverket Box 26 751 03 Uppsala

Webbplats: www.lakemedelsverket.se

Antiarytmika, klass Ib: ATC-kod: C01BB01

I myokardfibermembran hämmar lidokain den tillfälliga stora ökningen av membranets natriumkanalpermeabilitet under aktionspotentialens platå - och ökar kaliumutflödet under repolarisationen.

I purkinjefibrer förkortas aktionspotentialernas längd och deras effektiva refraktionstid, medan impulsledningen bromsas.

Impulsledningen i sinusknutan och supraventrikulära områden förblir praktiskt taget opåverkad.

I myokardiet höjs excitations- och flimmertrösklarna.

Lidokain undertrycker heterotopiska pacemakers och aktionspotentialer härrörande från fördröjda potentialer samt takyarytmier orsakade av cirkusrytm.

Natriumkanalerna är mer benägna att binda lidokain när membranet depolariseras. Därför är lidokains antiarytmiska effekt särskilt markant i fall av ökad excitationsfrekvens.

Lidokains effekt förstärks om vilopotentialen är mindre negativ, t.ex. vid hyperkalemi och/eller myokardischemi. I situationer av hyperpolarisering, t.ex. på grund av hypokalemi, minskar lidokains effekt.

Lidokain har visat sig eliminera återkopplande ventrikulära arytmier i den sena myokardfasen genom ytterligare depression och blockering av ledning i den återkopplande vägen.

Terapeutiska plasmakoncentrationer bör ligga mellan 1,5 och 5 mg/l. Över 5 mg/l kan toxiska effekter på CNS och det kardiovaskulära systemet förväntas.

Lidokain visar svag parasympatisk aktivitet.

Effekterna av lidokain på myokardiell kontraktilitet, blodtryck, hjärtminutvolym och hjärtfrekvens är mycket små.

Patienter med nedsatt sinusknutefunktion kan dock reagera särskilt markant på lidokains ledningsdämpande effekt.

Under perioden omedelbart efter en hjärtinfarkt kan lidokain öka blodflödet i kranskärlen.

Det finns inga data som tyder på att de farmakodynamiska egenskaperna hos lidokain hos barn skiljer sig från dem som fastställts för vuxna.

Injektionsvätska, lösning

Klar och färglös lösning.

Medicinering med adrenalin eller noradrenalin kan leda till förstärkning av hjärtbiverkningar.

Lidokain ska administreras med försiktighet till patienter som medicineras med sedativa som också påverkar centrala nervsystemts (CNS) funktioner och därför kan modifiera lidokains toxicitet. Det kan finnas en additiv effekt mellan den lokalbedövande effekten och sedativa eller hypnotiska medel.

Lidokain förlänger effekten av muskelrelaxantia.

Kombinationer av olika lokalanestetika kan leda till additiva effekter på det kardiovaskulära och det centralnervösa systemet.

Om lidokain och volatila anestetika ges samtidigt kan den depressiva effekten av båda medlen förstärkas.

Samtidig administrering av lidokain och andra klass I-antiarytmika bör undvikas på grund av risken för att allvarliga hjärtbiverkningar uppstår.

Om lidokain kombineras med andra antiarytmika, såsom betareceptorblockerare eller kalciumkanalblockerare, kan den hämmande effekten på atrioventrikulär och intraventrikulär överledning förstärkas, liksom kontraktiliteten.

Eftersom lidokain i sig kan sänka kramptröskeln kan samtidig administrering med andra läkemedel som sänker kramptröskeln (t.ex. tramadol eller bupropion) öka risken för kramper.

distribution av lidokain kan påverka plasmanivåerna av lidokain.

Betareceptorblockerare (t.ex. propranolol, metoprolol (se även nedan), cimetidin (se även nedan) och vasokonstriktorer som noradrenalin minskar hjärtminutvolymen och/eller blodflödet i levern och minskar därför plasmaclearance av lidokain, vilket förlänger eliminationshalveringstiden.

Därför ska hänsyn tas till möjligheten att lidokain ackumuleras.

• Eftersom lidokain huvudsakligen metaboliseras via cytokrom P450-isoenzymerna CYP3A4 och CYP1A2 kan samtidigt administrerade läkemedelssubstanser som är substrat, hämmare

farmokokinetik och därmed också påverka dess effekt.

Hämmare av cyp3a4 och/eller cyp1a2

Samtidig administrering av lidokain och hämmare av CYP3A4 och/eller CYP1A2 kan leda till ökade

plasmakoncentrationer av lidokain. Ökade plasmanivåer har rapporterats för t.ex. erytromycin,

Inducerare av cyp3a4 och/eller cyp1a2

Läkemedel som inducerar CYP3A4 och/eller CYP1A2, t.ex. barbiturater (främst fenobarbital), karbamazepin, fenytoin eller primidon, påskyndar plasmaclearance av lidokain och minskar därmed lidokains effekt.

Substrat för cyp3a4 och/eller cyp1a2

Samtidig administrering med andra substrat av CYP3A4 och/eller CYP1A2 kan leda till ökade plasmanivåer av läkemedlen.

Det finns inga eller begränsade data från användningen av lidokain hos gravida kvinnor. Djurstudier indikerar inte några direkta eller indirekta skadliga effekter vad gäller reproduktionstoxicitet (se avsnitt Prekliniska säkerhetsuppgifter).

Lidokain passerar dock snabbt placenta. Därför kan höga plasmakoncentrationer av lidokain i moderns plasma orsaka centralnervös depression, förändring av perifer vaskulär tonus och hjärtfunktion hos fostret eller det nyfödda barnet.

Lidokain ska endast användas under graviditet om det finns en absolut nödvändig indikation. Doserna ska då vara så låga som möjligt.

Lidokainmetaboliter utsöndras i små mängder i modersmjölk, men vid terapeutiska doser av Xylocard 20 mg/ml förväntas inga effekter på ammade nyfödda/spädbarn.

Inga data finns tillgängliga.

I allmänhet har Xylocard försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner. När anestesi i öppenvård påverkar områden på kroppen som är involverade i bilkörning eller användning av maskiner bör patienten dock rådas att undvika dessa aktiviteter tills normal funktion är helt återställd. Vid användning av detta läkemedel måste läkaren alltså i varje enskilt fall bedöma om patienten kan delta i trafiken eller använda maskiner.

De toxiska effekterna av lidokain beror på plasmakoncentrationsnivån; ju högre plasmakoncentration och ju snabbare den stiger, desto vanligare och allvarligare är de toxiska reaktionerna.

Beroende på individuell känslighet inträffar toxiska reaktioner från en koncentration på cirka 5– 9 mg lidokain per liter i venöst blod.

Dödlig plasmakoncentration för människor ligger i intervallet 6–33 mg lidokain per liter.

Effekter på CNS:

Låg toxisk överdos av lidokain resulterar i stimulering av CNS.

En större överdos som ger höga toxiska plasmakoncentrationer orsakar depression av de centrala funktionerna.

Två faser av lidokainförgiftning kan särskiljas:

Stimulering I början av en lidokainförgiftning uppvisar patienter huvudsakligen symtom på excitation: oro, svindel, hörsel- och synstörningar, obehagliga periorala förnimmelser, agitation, hallucinationer, eufori, parestesier (t.ex. cirkumoral parestesi och domningar i tungan), yrsel, tinnitus, dimsyn, illamående, kräkningar, dysartri. Skakningar och muskelryckningar kan vara tecken på nära förestående attacker av generaliserade kramper. Subkonvulsiva plasmanivåer av lidokain leder ofta också till sömnighet och sedering. Takykardi, hypertoni och rodnad kan förekomma som tecken på initial stimulering av det sympatiska nervsystemet.

Depression

När förgiftningen av CNS fortskrider uppträder en försämring av hjärnstammens funktioner i form av andningsdepression och koma, och i värsta fall död.

Effekter på kardiovaskulär cirkulation:

Icke palperbar puls, blekhet, hypotoni, bradykardi, arytmier, kardiovaskulär kollaps, ventrikelflimmer, hjärtstillestånd.

Plötslig hypotoni är ofta det första tecknet på kardiovaskulär toxicitet av lidokain. Hypotonin orsakas huvudsakligen av reduktion eller blockering av hjärtimpulsledning. Dessa toxiska effekter är dock mindre relevanta än effekterna på CNS.

• Avbryt administreringen omedelbart.

• Se till att luftvägarna är öppna.

• Tillför ytterligare syre. Vid behov, ge konstgjord andning med rent syre – assisterad eller kontrollerad – inledningsvis via mask och Rubens blåsa. Intubera därefter. Syrgasbehandlingen måste fortsätta tills alla vitala funktioner har återgått till det normala.

• Övervaka noga blodtryck, puls och pupilldiameter.

• Upprätthåll cirkulationen genom tillräcklig tillförsel av intravenös vätska.

• Starta omedelbart hjärt- och lungräddning vid behov.

Ytterligare terapeutiska åtgärder inkluderar:

Akut livshotande hypotoni bör behandlas med intravenösa vasopressorer. Bradykardi orsakad av ökad vagustonus bör behandlas med intravenöst atropin. Kramper som inte reagerar på tillräcklig syresättning bör behandlas med intravenösa bensodiazepiner eller ultrakortverkande barbiturater.

Centralverkande analeptika är kontraindicerade. Det finns ingen specifik antidot.

Lidokain kan inte elimineras genom hemodialys.

Plasmanivåerna beror av administreringsställe och administreringssätt. Efter intravenös administrering är biotillgängligheten 100 %. Maximal koncentration uppnås inom de senaste 30 minuterna. Hos de flesta patienter uppnås maxkoncentration inom 10–20 minuter.

Efter intravenös administrering sätter den terapeutiska effekten av lidokain in snabbt. Terapeutiska plasmakoncentrationer uppnås inom 1–2 minuter. Effekten av en bolusinjektion varar i 10–20 minuter. För att bibehålla den terapeutiska effekten av lidokain måste dess administrering fortsätta i form av en intravenös infusion.

Efter kontinuerlig infusion och när ingen laddningsdos givits uppnåddes steady state- plasmakoncentration tidigast 5 timmar (5–10 timmars intervall) från det att infusionen inleddes. Terapeutiska koncentrationer hade dock uppnåtts redan efter 30–60 min.

Lidokain följer en bifasisk eliminationskinetik. Efter intravenös administrering distribueras läkemedelssubstansen först snabbt från sitt centrala kompartment till intensivt perfunderade vävnader och organ (α-distributionsfas). Denna fas följs av omfördelning till skelettmuskler och fettvävnad. Halveringstiden under α-distributionsfasen är cirka 4–8 minuter. Distribution till perifera vävnader förväntas inom 15 minuter.

Plasmaproteinbindningsgraden är cirka 60–80 procent hos vuxna. Det beror av läkemedelskoncentrationen och därutöver på koncentrationen av α-1-syraglykoprotein (AAG). AAG är ett akutfasprotein som binder fritt lidokain och kan öka t.ex. efter trauma, operation eller brännskador, beroende på patientens patofysiologiska tillstånd. Däremot har AAG- koncentrationerna visat sig vara låga hos nyfödda och hos patienter med nedsatt leverfunktion, vilket leder till en markant minskning av plasmabindningen av lidokain.

Distributionsvolymen kan förändras hos patienter med ytterligare sjukdomar, t.ex. hjärtsvikt, leverinsufficiens eller njurinsufficiens.

Förutom distribution av lidokain i andra kompartments (t.ex. cerebrospinalvätska), metaboliseras läkemedlet snabbt i levern av monooxygenaser, huvudsakligen via oxidativ dealkylering, hydroxylering vid den aromatiska ringen och hydrolys av amidbindningen. Hydroxylerade derivat genomgår konjugering. Totalt har ca 90 % av lidokainet metaboliseras till 4-hydroxi-2,6-xylidin, till 4-hydroxi-2,6- xylidinglukuronid och i lägre grad till de aktiva metaboliterna monoetylglycinxylidid (MEGX) och glycinxylidid (GX). De senare kan ackumuleras under längre infusioner eller vid svår njurinsufficiens på

grund av deras längre halveringstid jämfört med lidokain i sig. Vid leversjukdomar kan metaboliseringsgraden sänkas till 10–50 procent av den normala.

Resultat med humana levermikrosomer och rekombinanta humana CYP-isoformer visade att CYP1A2- och CYP3A4-enzymer är de viktigaste CYP-isoformerna som är involverade i N- deetylering av lidokain.

Det hepatiska blodflödet verkar begränsa hastigheten av lidokains metabolism. Som en följd av detta kan t_1/2 i plasma för lidokain och dess metaboliter förlängas. Signifikanta effekter på farmakokinetik och doskrav för lidokain kan förväntas hos patienter med nedsatt leverperfusion, t.ex. efter akut hjärtinfarkt, vid hjärtinsufficiens, leversjukdom eller kronisk hjärtsvikt.

Mindre än 10 procent av lidokainet utsöndras oförändrat i urinen. Den återstående andelen utsöndras i form av metaboliter.

Eliminationshalveringstiden är 1,5–2 timmar hos vuxna och ca 3 timmar hos nyfödda. Halveringstiden för de aktiva metaboliterna monoetylglycinxylidid (MEGX) och glycinxylidid (GX) är 2–6 timmar respektive 10 timmar. Eftersom deras t_1/2 i plasma är längre än lidokains, kan ackumulering av metaboliter, särskilt GX, ske vid långvarig infusion.

Dessutom beror elimineringshastigheten av pH. Den kan höjas genom att surgöra urinen. Plasmaclearance är cirka 0,95 ml/min.

Plasma-t_1/2 ökar 2–3 gånger hos nyfödda, på grund av en långsammare metabolism och delvis på grund av den ökade distributionsvolymen. Absorption och eliminering kan vara snabbare hos barn än hos vuxna, även om andra studier tyder på att skillnader i farmakokinetik (mellan barn och vuxna) minskar genom att korrigera för kroppsvikt.

• Vid njurinsufficiens verkade halveringstiden i plasma för lidokain vara oförändrad, förutom viss ackumulering av GX under infusion på 12 timmar eller mer. Denna ackumulering verkade vara associerad med långvarig administrering av läkemedlet. Hos patienter med svår njurinsufficiens var emellertid clearance av lidokain ungefär halverad och halveringstiden för lidokain var ungefär dubbelt så lång som hos friska patienter. Eliminationshalveringstid och distributionsvolym kan tyckas vara förlängd resp. ökad hos äldre på grund av minskad hjärtminutvolym och/eller hepatiskt blodflöde.

Foster kan metabolisera lidokain. Nivåerna i fostrets blod är cirka 60 % av koncentrationerna i moderns blod. På grund av en lägre plasmaproteinbindning i fosterblod är koncentrationen av det farmakologiskt aktiva fria lidokainet 1,4 gånger moderns koncentration. Lidokain utsöndras i bröstmjölk endast i små mängder.

Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, gentoxicitet, karcinogen potential samt utvecklingseffekter har inte visat några särskilda risker för människa.

Ett flertal studier om akut toxicitet av lidokain har utförts på olika djurarter. Toxicitet manifesterades i form av CNS-symtom. Dessa inkluderade också kramper med dödlig utgång.

Hos människa har toxiska lidokainkoncentrationer i plasma som leder till kardiovaskulära eller centralnervösa symtom rapporterats ligga i intervallet 5–10 mikrogram/l.

Mutagenicitetsstudier med lidokain visade negativa resultat. Det finns dock fynd som tyder på att en metabolit av lidokain, 2,6-xylidin, som förekommer hos råttor och möjligen även hos människa, kan vara mutagen. Den mutagena effekten visades i in vitro-tester med mycket höga, nästan toxiska doser av metaboliten.

För närvarande finns inga indikationer på någon mutagen effekt av lidokain i sig.

I en karcinogenicitetsstudie med transplacental exponering av råttor för 2,6-xylidin och efterföljande behandling med samma substans under 2 år visades en tumörframkallande potential. Detta mycket känsliga test visade förekomst av benigna och maligna tumörer i näshålan (etmoturbinalia).

Relevans av dessa fynd för människor kan inte helt uteslutas om höga doser skulle administreras under längre perioder. Eftersom lidokain vanligtvis inte används under längre perioder förväntas inga risker om det används enligt anvisning.

Undersökningar av reproduktionstoxicitet har inte visat några embryotoxiska eller teratogena effekter. Endast en minskning av fostrets vikt har observerats.

Vid administrering till dräktiga råttor i doser som är nästan lika höga som de terapeutiska maxdoser som ges till människa, har neurologiska beteendeavvikelser setts hos avkomman.

Natriumklorid Natriumhydroxid eller saltsyra (för justering av pH-värdet) Vatten för injektionsvätskor

Lidokainhydroklorid är inkompatibelt med lösningar som innehåller amfotericin B, metohexitonnatrium, fenytoin och sulfadiaziner.

Oöppnat: 3 år

Förvaras vid högst 25 °C. Får ej frysas.

Xylocard 20 mg/ml tillhandahålls i glasampuller.

Förpackningsstorlek:

Ampuller på 5 ml i förpackningar om 5 st

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

Ebb Medical AB Box 114 371 22 Karlskrona

57220

Xylocard 20 mg/ml injektionsvätska, lösning

Varje ml injektionsvätska, lösning innehåller 21,32 mg lidokainhydrokloridmonohydrat motsvarande 20 mg lidokainhydroklorid.

Innehållet per ampull är:

• En ampull med 5 ml injektionsvätska, lösning innehåller 100 mg lidokainhydroklorid

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

2018-09-05

2025-06-27